"Jag har alltid, hela mitt vuxna liv, slagits med näbbar och klor för att försvara populärkulturens roll i samhället och i våra liv" deklarerar med patos Hanna Fahl i DN den 12 mars. Behövs det? Vi andra trodde väl kommersiella producenter klarar den bataljen utmärkt utan hjälp. Men de tjänar förstås ännu bättre om den också förs på kultursidorna. Men nu nyper något i Fahls samvete - Libyen, tsunami och annan störande verklighet kräver en snabb inbetalning till Läkare utan gränser. Så man med gott samvete kan återgå till att bekämpa "hatet mot underhållningskulturen" som "har antagit en självgod ton den här våren"... Klart att det är "okej att ha roligt" (t.ex. åt en löjlig schlagerfestival och dissa allt white trash som seriöst tycker det är bra) men är det verkligen populärkultur som är kulturhatets främsta mål?
Men denna kulturs försvarare lever kanske inte i samma verklighet som sina läsare. Fredagen den 11 mars tar Frederik Strage i samma kulturbilaga upp ett annat brännbart ämne: "Förr signalerade tatueringar dödsföraktande arrogans. Idag är det lika odramatiskt som att gå till frisören." Beror väl på vad man menar med förr? "Förr" var tatueringar förutom sjömän förbehållna kriminella och prostituerade, kanske dödsföraktande och arroganta men mest bara utstötta. Strage upplyser oss i detalj om vilken body art som smyckar den egna lekamen men det är lätt att hålla med hans mamma om att det kommer att se rätt löjligt ut på bårhuset, ja, redan på äldrevården. Våra kroppar blir inte yngre och trender svänger fort. Det är liksom deras natur.
PS Vad tänkte 70-talets föräldrar förresten på när de döpte sina barn? Hanna Fahl och Fredrik Strage låter som bipersoner i Strindbergs Svarta fanor. Kan inte vara kul.
Comments