"Alfréd Radok's Daleká cesta (The Long Journey / The Distant Journey, 1949) is something of a legend in the Czech Republic, and even during the 40-year period for which it was banned it remained in the Czech collective consciousness as one of the country's film masterpieces. (Václav Havel, for example, wrote some important analytical essays on Radok's work in the 1960s and also penned a very impressive obituary when the director died in 1976)." Så skriver inledningsvis Jiri Cieslar apropå den tjeckiske regissörens första långfilm där han tydligen tidigare än någon annan försökte skildra det för sin perversa roll i förintelsen beryktade "kulturghettot" Theresienstadt. Artikeln i Central Europe Review från 2001 handlar om denna film, som markant sägs skilja sig från alla dokumentärer med liknande ämne. Cielar bara skissar Radoks annars enligt samstämda europeiska källor betydande karriär som politiskt förföljd teaterregissör och dissident och som medgrundare av den även internationellt och som turistattraktion rejält framgångsrika multimediascenen Laterna Magica. Såhär slutar han: "Only three days after the occupation of Czechoslovakia in August 1968 Radok emigrated to Göteborg (Gothenburg) in Sweden and his name became taboo in Czechoslovakia. He worked in Sweden with minimal success on the stage and faced many problems with actors and a foreign language. He died of a heart attack during a short stay in Vienna in 1976." http://www.ce-review.org/01/20/kinoeye20_cieslar.html
I söndagens DN recenserar Leif Zern under rubriken "Hjulström går som katten kring het gröt" Stockholms stadsteaters Entré - sorti, Lennart Hjulströms uppsättning av en egen pjäs om en äldre regissör som blir uppsagd av en yngre teaterchef. "Alla" menade tills nyss att stycket handlade om Stadsteaterns lika omdiskuterade som framgångsrike chef Benny Fredriksson. Han har annars i fråga om regissörsval snarast gjort sig känd för att friskt blanda debutanter och veteraner. Till en teater fast knutna regissörerär ju dessutom idag en sällsynthet. Men Zern förtäler att pjäsen "oredovisat" behandlar något helt annat. Regissören är den europeiskt berömde Alfred Radok "som hamnat i Göteborg", den nye teaterchefen Hjulström själv.
Eftersom jag ännu inte sett pjäsen kan jag inte bedöma om dramatikern Hjulström lägger dagens "krav på succéer" och avveckling av kulturpolitiska mål ovanpå en fyrtio år gammal historia, där argumenten för att rädda Folkteatern i Göteborg efter en tid med svag publiktillströmning antagligen lät väldigt annorlunda. Zern refererar den senare presidenten Vaclav Havels skoningslösa uppgörelse med de antisemitiska och pseudorevolutionära "nollorna i Göteborg" i en Expressen-artikel efter Alfred Radoks död 1976, där han anklagade dessa för en förföljelse av samma kaliber som den tjeckiska diktaturens. Zern berättar också hur han och kompisarna Lars Kleberg och Jonas Cornell från teatertidskriften Dialog tidigt bjöd in Alfred Radok till Stockholm och utan framgång rekommenderade Dramaten att ge honom ett regiuppdrag.
För att gå lite längre fram i tiden: Är jag ensam om ett närmast surrealistiskt minne av hur teaterkritikern, sedermera riksdagsledamoten (fp), Ana Maria Narti, landsflyktig från Rumänien, under en debattkväll på Dramatens lilla scen någon gång på 1980-talet utan sammanhang med kvällens diskussionsämne helt oväntat anklagade paneldeltagaren Leif Zern för att ha varit delaktig i att "mörda" Alfred Radok i Göteborg? Den milt sagt överraskade Zern insåg förstås klokt att det var helt fel tid och plats för att försvara sig mot en sådan anklagelse. De flesta i publiken tyckte antagligen att Narti var hysterisk när hon flera gånger upprepade sin anklagelse med en extrem betoning på ordet "mörda". Eller handlade det om extrem frustration över att se också sig själv som utestängd från svensk teater, en uppfattning som de som visste vem Narti var knappast kunde dela.
Precis som Zern i recensionen måste man fråga sig vad som är sanning i den här historien från 1970-talet. Den politiska sekterismen tog sig under åren efter 1968 både skurrila och obehagliga uttryck , inte bara i Göteborg, och många fler än Lennart Hjulström har skäl att tänka över vad de sa på den tiden. Men man får inte heller glömma att det i hög grad var samma vanliga svenskar, ur mycket bredare grupper och knappast några revolutionsromantiska "sovjetagenter", som på gator och torg på tiden demonstrerade mot sovjetockupationen av Prag och USA:s krig i Vietnamn, mot grekjuntan eller för Solidaritets kamp mot diktaturen i Polen.
Man måste förstås också se till fakta kring den verksamhet föremålet för Hjulströms dåliga samvete, den landsflyktige regissören Alfred Radok, fick här. Folkteatern i Göteborg har en repertoarlista på nätet - se http://www.folkteatern.se/hemladdning/Repertoarlista.3.pdf . Där framgår att Radok 1968-75 regisserade elva (11) uppsättningar, främst av stora klassiker. 1974 satte han dessutom upp Verdis Trubaduren på Stora teatern sedermera Göteborgsoperan, där sonen David från 1980-talet skulle ha stora framgångar och idag är förste regissör.
Scenbild Trubaduren Stora Teatern Göteborg 1973 regi Alfred Radok
Det är svårt att avgöra vad som avses när t.ex. flera tyska uppslagsverk prisar Radok Sr högt som konstnär och samtidigt beklagar att han även före exilen aldrig som andra kolleger förmådde eller fick skapa någon egen ensemble för att bära fram det specifika i hans teaterkonst. Laterna magika förknippades främst med scenografen Josef Svoboda och andra när Radoks namn blev tabu i hemlandet. Och det skulle krävas djupare analys för att förstå varför han aldrig fick samma utomordentliga framgång internationellt och i Sverige som t.ex. kollegan i landsflykten Otomar Krejca. Ibland måste man helt enkelt - som Birgit Nilsson uttryckte det - ha (orättvis) tur. Vilka svårigheter Radok mötte i arbetet i sitt nya hemland kan bara de veta som själva var med. Och bara Hjulström kan väl idag säga om det fanns någon framtid på just Folkteatern för den då 62-årige reginestorn. Men fakta visar att Alfred Radok i motsats till flertalet andra invandrade konstnärer inte saknade tillfälle att utöva sitt yrke i Sverige. En rasande Narti menade kanske den gången i diskussionens hetta på Dramaten att allt utom en position liknande Alf Sjöbergs på nationalscenen vittnade om upprörande undervärdering. Möjligen var hon också redan ute efter att plocka politiska poäng mot en kulturvänster, som ändå aldrig haft den dominerande position dess belackare velat påskina.
Det är intressant att Hjulström rör i detta gamla sår(?) efter snart 40 år. Men oavsett om Zern har rätt eller inte måste man fråga sig om Lennart Hj. talar med den tydlighet som behövs för att en generation som inte var med ska förstå att det här är mer än gammalt teaterskvaller. Ämnet har förstås bäring på hur vi behandlar flyktingar och invandrare - konstnärer eller andra yrkesutövare - idag även om just den här pjäsens gamle regissör i verkligheten kanske fick betydligt fler chanser än även många infödda kollegor. Under tiden kan väl någon, t.ex. SVT eller åtminstone Cinemateket, visa den film från 1947 som obestridligen tycks vara ett glömt mästerverk. En senkommen rehabilitering som ingen borde missunna en till Göteborg vinddriven tjeck som bör bli ihågkommen av bättre skäl än kollektivt dåligt samvete.