Det är begripligt att Kulturhuset i Stockholm månar om sina besökares säkerhet. Det är mer svårförståeligt att producerande institution och gästande grupp inte diskuterar vad verken handlar om förrän på genrepet. Men produktionschefen Nina Röhlckes motivering (enligt DN Kultur 5/4) till att stoppa ett feministiskt dansprojekt med citat ur Koranen förtjänar själv att citeras: "Men ska vi jobba med Koranen och konst måste vi göra det kontrollerat och alla parter måste få komma till tals." Smaka på den, konstnärer och debattörer i alla tider! Har Röhlcke missat att FN faktiskt nyss sa nej till att klassa religionskritik som "brott mot mänskligheten" trots religionsdiktaturernas massiva lobbying?
Och vilka är "parterna"? Here we go again - som när Världskulturmuseet för ett par år sedan två gånger censurerade en kvinnlig muslimsk konstnär, som när samma museum i höstas skämde ut sig igen i samband med Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning "Jerusalem", osv. Och visst finns det föredömen. Dramaten skickade i flera år under 2:a världskriget sin repertoar för godkännande till tyska ambassaden. Vilka är "parterna" nu som "måste få komma till tals" eller ge sitt godkännande? Handlar det bara om religion? Och handlar det bara om islam så är det faktiskt inget annat än ren diskriminering.
Det verkar som det är lika bra att ge kulturministern rätt och låta oss nöja med den kommersiella kulturen. Den är ju trots allt allra bäst på att censurera sej själv.
Jag menar varför ska man lägga skattepengar på censurerad kultur när krämarna gör det så mycket bättre.
Posted by: Micke Klingvall | April 08, 2011 at 10:31 PM