Lust & last på Nationalmuseum 2

"Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning." Med dessa grönköpingsmässiga vändningar ur vad Lars Vilks på Newsmill kallar "den lutheranska upplagan av genusperspektiv & patriarkat" beskriver konstvetarna M. Hedlin Hayden och J. Sjöholm Skrubbe (dessa dubbelnamn - vet inte folk vad dom heter längre?) i DN Kultur Nationalmuseums i deras mening otillräckligt "problematiserande" nakenchock. Men utställningen delar ju hög grad kritikernas daterade tilltal från 80-,90-talens akademiska "cultural studies" och genderdiskurs när inte bristande kunskap slår fler oavsiktliga kullerbyttor. Anna Brodow Inzaina pekar i sin betydligt mer open-minded recension i SvD just på det moraliserande som utställarna delar med sina kritiker:"När staden och det offentliga rummets lockelser beskrivs förvandlas den stackars teaterdirektören Gustav "Frippe" Fredriksson till en potentiell sexköpare där han står på gatan utanför sin teater." Här borde man ta både utställare och kritiker i örat för osynliggörande, ja, diskriminering av HBT-personer. För inte är det damer den pälsklädde Frippe trånar efter i stockholmsvimlet framför affischen till glansrollen i Sudermans Ära på gamla Dramatiskan. "Buger man" kallade honom Strindberg t.o.m. i tryck. Som alltid gäller det att göra sin läxa och läsa på. Djävulen finns som bekant i de små, små detaljerna. Just här blir utställningen för att tala med de upprörda konstvetarna flagrant heteronormativ - Fredrikson borde ha fått spana in Eugène Janssons ”Atleter” snarare än den parisiska han nu flankeras av. För henne hade han bara artigt lyft på hatten.