Första gången jag minns mig ha hört sägas som en självklar sanning "att de statliga (kultur)anslagen minskar" och att t.o.m. stora institutioner måste söka mer privat sponsring var i Operans promenoar för snart tio år sedan och den som uttalade denna profetia var en ung person som efter gedigen teaterutbildning och några års professionell verksamhet var på väg tillbaka till familjeföretaget, ett av Sveriges största finansimperier. Naturligtvis hade det då pågått en diskussion om kultursponsring sedan innan denna person föddes. Men jag hade aldrig hört det sägas med en sådan självklarhet att offentlig finansiering bara skulle bli mindre. Om inte medelklassen kan betala sina egna nöjen får de finna sig i att sponsorerna tar över?
Ytligt sett har det ibland snarare sett ut som om utvecklingen pekade i rakt motsatt riktning. Sponsorerna inom kultursektorn har frånsett vissa högprofilerade privata institutionsbyggen blivit färre och om deras andra bidrag ofta varit mycket användbara har det fortfarande alltid handlat om "grädde på (det allmänna) moset".
Lördag 21 maj skriver SvD:s kulturchef Kaj Schueler under rubriken "Sponsring kräver en attitydförändring" också med utgångspunkten att de statliga - han menar antagligen alla offentliga - anslagen minskar. Och därför måste både kultur- och näringsliv tänka om. Under min långa tid i branschen har jag mött många trevliga kulturintresserade personer från näringslivet utan i mitt tycke "fel" attityd samtidigt som jag vet att många,ja, de flesta konstnärer och kulturarbetare är skeptiska till alla delar i samarbetet utom pengarna. De flestas ideal är en gammaldags mecenat som inte kräver annan motprestation än att få sitt namn i programmet eller i guld på en marmorskiva utanför salongen.
Men idag den 22 maj blev jag ffg chockerad över ett uttryck för ett samarbete kultur/sponsorer. och för det fick jag ta mig den korta biten från min sydsvenska bostad in i grannlandet Danmark. När jag sätter mig i Köpenhamnsoperans bekväma salong och öppnar programmet till Richard Strauss Kvinnan utan skugga och börjar läsa ledartikeln med rubriken "Ringen er sluttet" håller jag på att hoppa ur stolen. Operaprogrammets första artikel är ingen konstnärlig deklaration från Operaens ledning eller det konstnärliga teamet. Det är en panegyrik över de två ledande konstnärer/chefer som tar farväl av Köpenhamn för denna gång med en magnifik uppsättning och över samarbetet med den fond som sponsrat uppsättningen, skriven av denna Bikubenfondens direktör, Michael Metz Mörch. Den enligt samma skrift "exklusiva samarbetspartnern" hälsar oss välkomna till konstupplevelsen som om vi vore gäster på ett sponsorevent. Tack, snälla fond, men som publik vill jag inte bli tilltalad av din direktör på konstens vägnar. Det handlar inte om attitydförändring utan om att veta sin plats inför en publik, där åtminstone den övervägande danska delen (fortfarande) betalar största delen av kakan, via skattsedeln och i biljettkassan.
Comments