Kultur

Sval kultur?

Råkade gå förbi Thielska galleriet på "nationaldagen" då jag desperat ville ha kaffe längst ut på Djurgårn och funnit Krutkällaren stängd på måndagar även om det är helgdag. Avstod dock från närmare titt-in i caféet då den mest kände hyresgästen vaktade den dörr ur vilken några få gäster bar ut sina inköp. Det kändes liksom för privat och dessutom gillar jag inte tobakslukt. En facebookvän hade samma dag klagat på det "svala" kulturintresset i Sverige. Ett överdrivet påstående när det gäller publiken - undersökningar visar att många svenskar är extremt kulturintresserade. Det är medias kulturintresse som är "svalt". Vilka är mest patetiska - det strävsamma gamla par som vill dö på museum eller de som med illa dold avund idisslar det? (250 kvm med sjöutsikt på lummig Djurgårdstomt för 3000 i månaden och inte ens skatta för förmånen! ... ) Och vilka är alltså de enligt kulturmedia viktigaste ämnena på sistone? Flyttcirkus med förhinder på Thielska, Ingmar Bergman kanske bortbyting, knugen i dåligt sällskap i ungdomen och så Juholts mustasch. Nivå? Sval.

Stefan ser kungen - onödig kunskap 2

Efter en eftermiddag av läsning med kaffe på Djurgårn inser jag vid sextiden att det inte går någon spårvagn hemåt på länge. Nationaldagsfirandet är inte över, det har knappt börjat. Fjuniga militärpoliser håller ordning på hemvändande familjer och turister längs kortegevägen till Skansen och en del av barnen har svenska flaggor.

Halvvägs längs Strandvägens allé stöter jag på den kända skådespelerskan som lämnat maken, som jag känner något bättre, i paradvåningen för att gå ner och ta en bild på kungen i öppen vagn. Som skådespelare, säger hon. Jag får höra vad Åsa Lindeborg skrivit i AB och vi konstaterar att det är glest i leden. Så kommer trumpetarna till häst - de är inga amatörer - och så knugen förlåt kungen som inte ser ut värre ut än vanligt och inte som ett patetiskt mediaoffer. Några grabbar i vår och kungens (gemensamma) ålder, något påstrukna, ropar "hurra, kungen" från sjösidan - det gör väl inget om grabben kolla lite lajvkött för hundra år sen, vem har inte gjort det... Drottningen ler, som alltid, för dagen i ölandsdräkt, medan pigga invandrarbarn viftar med flaggor. Deras drottning i landet som tagit emot deras föräldrarna på flykt från gud vet vad. I nästa vagn kronprinsessan med make ur folket - spridda hurrarop, nu av blandade röster, hon är populärare än pappa vilket borde oroa republikanerna - och mittemot henne systern, ibland själv trashad av rövslickarpressen, och den nätte brodern. Jo, det var honom jag mötte längst ut på ön i förmiddags, fritidsklädd, utan synlig livvakt, och med en söt mörk flicka vid handen. Onödig kunskap. Trevligt om han har en flickvän.

Allihop ser helt mänskliga ut, ja, t.o.m. trevliga, fast inte så roliga. Håller jag på att bli rojalist? Nej, utom den lite stirrige fadern och den lika professionella som naturliga storasystern verkar allihop glatt generade, som de hellre skulle vilja vara någon annanstans. Förstås! Befria dem då, kära riksdag, äntligen! "Arbetslinjen", meddelar jag min framstående kollega. Hon nickar instämmande som den rekorderliga mänska hon är, som likt maken arbetat sig upp till Strandvägen ur folkdjupet och landsorten, och hon knäpper sin bild på landets högst betalde amatörskådis.

Jag upprepar: Pensionera föräldrarna, de har gjort sitt. Men låt de barn som vi alla unnar det glada kronsprinsparet slippa födas in i denna föråldrade fars. Jag säger bara: Arbetslinjen!

Var Bergman en Sjöberg? Onödig kunskap 1

Var Ingmar Bergman sin mors son eller en bortbyting? Frånvarande p.g.a. arbetsresa har jag förstått att detta moderna mysterium, aktualiserat av två mer eller mindre besläktade damer, Viveka Relston och Louise Tillberg, under ett par veckor upptagit det svenska kulturetablissemanget och några till. DNA är tidens lösen och kunde man göra flera prov kunde man (kanske) slå fast om Ingmar B. i stället var sin fars älskarinnas son - med efternamnet Sjöberg, pikant nog, som hans enda jämnårige rival inom svensk teater - eller åtminstone vilka av sina släktingar han inte var i släkt med.

Är dessa för regissören själv okända fakta intressanta för tolkningen av hans konstnärskap? Nä. Kan det vara ett problem för någon? Inte längre - alla som haft anledning att skämmas över något i denna hantering är för längesen borta. Men finns det inte en mycket enklare förklaring till varför Louise Tillbergs far och farbror var så till förväxling lika Ingmar Bergman? Hans far Erik hade kanske helt enkelt bredvid sitt äktenskap med Ingmars mor Karin en varaktig relation - "någe breve" som en kabaretvisa från tiden kallade det - med Tillbergs farmor Hedvig Sjöberg, som födde honom flera barn och adopterade bort dem. Inte alls någon ovanlig historia på den tiden. Idag smusslas det väl mindre. Fast inte alltid. Själv känner jag till åtminstone två levande personer som enligt vad andra påstått skulle veta mindre om sin bakgrund än de skvallertackor som gett mig och andra informationer som vi aldrig bett om. Och som är fan så svåra att glömma även om man anstränger sig. Onödig kunskap.

Plats på scen för Heldenplatz!

Har just läst Jan Erik Bornlids nyutkomna översättning av Thomas Bernhards euforiska jeremiad Heldenplatz från 1988, som samma år upplevde ett skandalöst uruppförande på Burgtheater i Wien. Ambitiöst är det och uppiggande att läsa på sitt eget språk efter så lång tid även om man får ta några diskreta germanismer på köpet. Men vilken av dagens teaterchefer skulle ha fantasi och djärvhet nog att satsa på detta? Vilka skådespelare skulle kunna spela det? (Jag hade kring 1990 en färdig besättning för en radioversion men vi fick inte köpa några radiorättigheter för den avlidne författarens bror.) Och vilken publik skulle idag förstå att fascismens råmande bara ett halvsekel innan pjäsen skrevs fortfarande fann - och finner - genklang i ett Europa som till stor del föredrar att glömma sin historia? Hursomhelst glad över att någon minns att jag satte upp Bernhards Ritter, Dene, Voss på Teater 9 för tjugo år sen och skickar mig den nya översättningen. (Den pjäsen har inte synts till i Sverige sen dess men gavs nyligen i Köpenhamn med bl.a. Gita Nörby.)

Ett facebookinlägg väcker dock till min glädje ett antal Bernhard-diggare som regelbundet läser (om) ett par av "bobesmutsarens" prosaverk - först och främst Wittgensteins brorson - en upplivande historia om det svarta fåret i den österrikiska dynastin, operatokig äldre vän till Bernhard, i sin tur farbror till en av mina f.d. radiokolleger (ja, gissa ni) och på sin tid gift med dottern till en bekant italiensk operakomponist som efter hundra års karantän återkom till Stockholmsoperan så sent som i höstas ... Men tillbaka till ämnet efter denna utvikning i bernhardsk anda: Plats på (svensk) scen för Heldenplatz - kanske ännu mer "i tiden" än när den skrevs. Då var det femtioårs"jubileum" för Anschluss - nu är det snart sjuttifem år sen och lika mycket värt att påminna om. Dessutom förbannat bra dramatik, häftig text, bra roller och stentuff dramaturgi. Är det inte bara att spela eller är
det något mer som fattas?