Från Lille soldaten till Tudors - håll för ögonen!

Det är inget jag skryter med men jag får för varje år svårare och svårare att se våldsscener på film. Tror att jag möjligen fick bäras ut av en klasskamrat - sedermera framstående ekonomijournalist - från tortyren i badkaret i Godards Den lille soldaten på Smultronstället när jag gick i tredje ring. Det var nåt med blöta handdukar och brinnande cigaretter. Men sedan dess har jag klarat det ganska bra även om det var rätt vidrigt när de drog ut naglar och krossade ben på Oliver Reed i Djävlarna i Loudon. Men som teatermänniska vet man ju att det bara är spel och specialeffekter i tradition från Grand Guignol. Men nuförtiden klarar jag mig inte längre med den bortförklaringen. Efter halva Triers Antikrist satt jag till stor del med händerna framför ögonen eller tog av mig glasögonen för åtminstone se lite suddigare när hustrun spikade fast maken. Vad gäller mer direkt dödande har jag haft en frizon - västernfilmer som jag väl redan som student i landets första filmvetenskapstermin fick lära mig att betrakta som ett slags koreografiska skapelser där folk föll som käglor i kulisstäder mot amerikanska landskap. Något liknande med polisfilmer och deckare av mer klassiskt slag. Men nu går det inte heller.

Tudors har säkert med rätta beskyllts för att vara ohistorisk men det är en snygg och välspelad såpa i 1500-talskostym, bitvis riktigt underhållande. Om det inte var för de i stegrande omfattning förekommande tortyrscenerna. I det senaste avsnittet gick sträckbänken varm medan blodiga offer dekorerade väggarna utstötande gruvliga skrik och vansinniga skratt. Sen brändes en av avsnittets gästskådespelare på bål. Jag klarar inte av det. Och räkna inte med mig om vi i nästa avsnitt ska undfägnas med en detaljerad framställning av det straff som igår avkunnades över en av huvudpersonerna. Först en inte dödlig hängning (!), sen kastrering, bränning av vissa kroppsdelar samt styckning, så länge som möjligt med offret levande ... Tack så mycket. Nu stängde jag först av ljudet men det är ju titta jag inte kan. Eftersom jag fortfarande ville se hur länge Henrik VIII:s sista hustru ska klara livhanken gick jag ut i köket tills skriken avklingat i renässansparty med kätteridebatt.

Sen tänkte jag friska upp mig med lite brittisk Wallander à la Branagh i andra kanalen - snyggt foto, atmosfär, intressant vinkel på  "det svenska". Men jag är inte längre lika bra på att se det som balett när man spränger, knivskär och skjuter fem personer på mindre än trekvart.Tacka vet jag kommissarie Montalbano: något tål den matglade signor dottore att skrattas åt - matintresset, de frustande simturerna, hans bisarra relationer till kvinnor - men man vet att man inte behöver ducka för ultravåld och stympade lik.

För storskaligt skjutande är vi väl i dessa dagar alla lite känsligare än vanligt och gott så. Men är det annars så enkelt att våldet blivit vanligare och mer utstuderat? Nej, att jag sedan länge inte klarar att se tortyrscener som jag vet är fejkade kan jag bara förklara med att jag som många andra i vår del av världen länge trodde att sådant inte förekom i våra dagar. Eller i alla fall inte i eller på uppdrag av stater i den demokratiska delen av världen. Numera vet vi att det inte är sant, vilket totalt förändrar upplevelsen av tortyr som fiktion eller historisk rekvisita. Dessutom har dessa omänskligheter fått en renässans som del i ett "krig" för att skydda oss mot terror.

USA:s nuvarande president lovade under sin kampanj att förbjuda "särskilda förhörsmetoder" och att straffa inte bara dem som praktiserat otyget utan också dem som med sofistisk juridik gjort missbruket möjligt, ja, salongsfähigt. Tydligen har inget av detta skett. Dessutom har en del av den krigförande mänskligheten återfallit i ännu grymmare barbari - tortyr som inte har den oftast skenbara funktionen att pressa fram information eller bekännelser utan helt enkelt är ovanligt utdragna avrättningar med all grymhet som bödlar kan komma på i stunden.

Det påminner dessutom inte så lite om våldshandlingar som på senare år utförts av "amatörer" i vårt eget lugna hörn av världen: ynglingen som hedersmördades i Ödeshög av sina svärföräldrar med bl.a. kokande olja, mannen som hittades ännu vid liv i en öde sommarstuga i Halland bränd, delvis förfrusen och fastspikad i fötterna, den handikappade 55-åringen i Sollentuna som under ett par dar plågades ihjäl i sitt hem av tre skolpojkar som då och då lämnade honom för att ta igen sig och dessutom filmade processen ... Behöver vi fler exempel ? Nej,det blir strax också att gotta sig år ondskan, vältra sig i den. Jag kanske är sjåpig, i bästa fall överkänslig, men jag får bara allt svårare att komma ihåg att tortyr i rörliga bilder bara är teater. Och det är inte så enkelt att jag tror att folk blir påverkade att göra likadant. Bara lite allmänt härdade i onödan. För tjugo år sedan skulle jag argumenterat lidelsefullt för konstens frihet och när suggestiv våldsskildring är konstnärligt motiverad. Nu håller jag bara för ögonen.

PS Jo, jag har vid 28 års ålder sett Paolinis Salò från början till slut utan att blinka. Skulle aldrig kunna eller vilja göra om det idag. Kan inte uppbåda det intellektualiserande förhållningssättet. Vem vet - kanske gör oss erfarenheten inte med åren mer förhärdade utan känsligare? Kan det vara så väl?

Comments

[Hilda Hellwig]

Det var en tid då plötsligt förstod jag det absurda i att visa död som underhållning. Det är ohyggligt när man tänker,känner efter.
Men det är också då jag bestämmde mig för att aldrig gestalta död/dödande lättvindigt.Det gör ont och det bör göra ont. Att väcka det mest mänskliga;inlevelseförmågan hos oss är nödvändigt.Men att frossa i tortyr är att med vilja utsätta åskådaren för smärta.Det är ett moraliskt val--när du som regissör anser detta är nödvändigt.

[Ulla Wikander]

Stefan,känner som du. Det är för mycket dödande och för långdragen i filmer och i annan konst. Tycker det känns som mer - och obehagligare - än förr. Eller kan det vara åldern som gör att man blir känsligare som du har som en hypotes. Att verklighetens "praktik" kan ligga bakom håller jag med om - antagligen (?) har den varit likadan hela tiden men numera vet vi om det. Det fanns en tid på 50-talet då vi trodde att världen skulle bli bättre - utan att ha detaljer om vad som då hände i Sovjet, Kina, Sydamerika javisst eller Afrika och nog också i USA där lynchningar ännu utfördes. Att vi vet mer om verkligheten har gjort några av oss mer känsliga - men kanske har det gjort andra avtrubbade?? Hur mkt våld kan man se utan att längre beröras? Dina bloggar är utmärkta!!

[Kerstin Franz]

Tack för detta inlägg!! Möts för det mesta av oförstående när jag vägrar att acceptera död och våld som underhållning. Det är helt perverst, särskilt som man vet att allt detta förekommer i verkliga livet inte långt härifrån. Men i Sverige och den anglosaxiska världen tycks litteratur och TVprogram bestå enbart av deckare! Ensidigt och fattigt, och förråande förstås!