Mädchen für alles på DN Kultur?

Jens Liljestrand tycks ha fått sommaren på sig att visa att han har något att säga om allt. Idag är det de hämningar som hindrar oss (?) från att svära åt barn. Fråga barnobudsman eller BRIS om det är en sanning utanför den trendriktigaste medelklassen. Den 29 juni handlade det om att unga överger seriös litteratur så att den snart är lika marginaliserad som operakonsten. Man förstår hur han menar men jämförelsen är inte så smart som JL tror. Såhär började han: "I mina mest pessimistiska stunder – som bekräftas av de nya för­säljningssiffrorna – har jag tänkt att läsningen av skönlitteratur inom bara någon generation kommer att befinna sig på den position som i dag innehas av operan." Det är helt klart vad JL vill åt med sin dystopi om skönlitteraturens framtid. Han har en poäng – jazzen klarade sig också en gång utan kulturstöd. Men resonemanget haltar eftersom han inte har informerat sig om operakonstens ställning på kulturens marknad. Det är en myt att opera tidigare någonstans någon gång skulle varit en mer folklig konstart. Man forskar visserligen om turnerande kommersiell opera för arbetarpublik i Englands industristäder på 1800-talet. Men Verdis breda popularitet i Italien byggde på en socialt expansiv medelklass som ville manifestera sig som ”folket” i en ny nation. Liksom Wagnerkulten i förra sekelskiftets Tyskland om än med andra politiska signaler. Även om det saknas internationell statistik som exakt visar utvecklingen över tid är nog alla insatta ense om att det aldrig spelats så mycket opera i världen som idag. Konstformen har heller aldrig – oavsett de senaste årens vurm för livesändningar från världsscener – haft en så stor och socialt och etniskt blandad publik. Förfäderna till majoriteten av dagens operabesökare skulle aldrig drömt om att se en opera, om de ens visste vad det var. De kunde inte betala biljetten och bodde – utanför Tyskland och Italien – inte i närheten av ett operahus. Det räcker med att se på utvecklingen i Sverige. Här kunde man för femtio år sen regelbundet uppleva opera bara i Stockholm – offentligt sen 1773 – och i begränsad omfattning i Göteborg och Malmö. Idag finns förutom de tre stora husen fast operaverksamhet i Karlstad och Umeå och flera sommarfestivaler. I Danmark hade opera faktiskt ingen egen scen förrän den nya Operan byggdes på 2000-talet. I både Oslo och Helsingfors har konstarten fått rejält fäste först under efterkrigstiden, befäst med hus byggda de senaste decennierna. Liknande gäller för nya operaverksamheter utanför Västvärlden, från Cape Town till Hanoi. Och operan har förstått att utnyttja teknikutvecklingen utan att liveframföranden förlorat i dragningskraft. Digitalsändningar till minsta håla är bara ett exempel. Vem som helst har idag via cd eller nedladdning tillgång till det mesta av ett drygt sekels inspelad operasång, där t.ex. Caruso och Björling aldrig lämnat katalogen och man lätt tar tidsmaskin till radioutsändningar från Metropolitan eller Bayreuth, valfritt decennium. Tusentals moderna uppsättningar distribueras på dvd. Och varför - som Liljestrand låter en fiktiv konnässör göra - pråla med en Tosca i Sydney (värt en resa?) när man kan tala med många fler om Ringen i Karlstad eller Lucia i Göteborg?