Har inte bloggat sedan terrordådet i Oslo i fredags - vad skulle jag ha att säga som inte andra sagt bättre om denna tragedi och vem var intresserad av att läsa om något annat ? Men när jag snart en vecka senare tar del av Jenny Nordlanders radiokrönika i dagens DN "Det hände!" kan jag inte avhålla mig från en kommentar. Det handlar mer om journalisters yrkessjukdomar än om händelsen i sig. JN är missnöjd med Sveriges Radio - hon menar antagligen P1 - och tycker att man i fredags kväll "skulle ha avbrutit de ordinarie sändningarna och ägnat hela kvällen åt det här. Rullat den information som kom om och om igen. Jag skiter i att människor vill höra om annat också."
Förlåt men vad är det för radio i allmänhetens tjänst ? Och vilken egendomlig fast bland (nyhets-) journalister inte ovanlig idé om vad lyssnarna vill ha och mår bäst av. Vid Estoniakatastrofen i september 1994 tillhörde jag som chef för Radioteatern & Dokumentärredaktionen P1-s ledning. Morgonen efter olyckan råkade vi ha ett chefsseminarium som självklart blev krismöte. Några ville "ställa" allt, rensa hela P1-tablån och sända som JN nu önskar sig. Andra vågade hävda att det kanske räckte att ordinarie nyhetssändningar helt ägnades tragedin till havs i stället för att tugga om (och underförstått trivialisera) informationen i konstant direktsänd ångestradio. Det dröjde ju ändå mellan de verkliga nyheterna från räddningsarbetet och alla lyssnare har inte knäppt på radion för en halv minut sedan. Lyckligtvis var vi inte någon homogen eller konformistisk ledningsgrupp.
Själv hade jag inte hunnit ta in tragedin då vår P1-chef, själv nyhetsjournalist, frågade om "kommentarerna" hade "börjat komma in". Jag minns att jag blev en smula chockerad av hennes professionella distans men nyhetsfolk talar av erfarenhet när de utgår från att "experter" alltid står beredda att tvärsäkert och a prima vista uttala sig om de mest oförutsägbara händelser. Men det saknades inte förståelse för att många lyssnare just denna dag behövde ett varierat utbud i åtminstone en radiokanal och minst av allt krystad utfyllnad, idisslat mellan verkliga nyheter. Det löste sig om jag minns rätt ganska väl. Frånsett en nyinsatt direktsändning efter Nyhetsmorgon eller vad det kan ha hetat för 17 år sen, klarade P1, P3 och P4 i samverkan och utan större ändringar i tablån en heltäckande bevakning. Lyssnarna fick i hög grad själva välja hur mycket de orkade ta till sig av bevakningen.
Självklart hade nödvändiga ingrepp i tablån gjorts medan vi redaktionschefer satt i möte om dagens policy. När jag efter sammanträdet fick sändningslistan i handen blev jag iskall - dagens dokumentär hade den ruskigt profetiska titeln "Havet är svart och mamma är död". Men - no worry - min kloka biträdande chef hade redan tidigt på morgonen på eget bevåg flyttat den till "ett senare tillfälle".
Nej, i motsats till JN tycker jag att SR verkar ha lärt sig något. Att som SVT2 i fredags öppna för direktsändning från NRK är en lysande idé för tv men knappast någon idé för radio. Och "arkiv och webb och filmer och serier" är möjligen inte det närmaste alternativet för flertalet P1-lyssnare. Möjligen att läsa en bok. Men att man inte vill ha direktsändning non stop betyder ju inte man vill vara utan regelbundna nyheter. JN talar som professionell journalist, med en sådans yrkesdeformation, inte som mediakritiker i lyssnarnas/läsarnas tjänst.
Sveavägen 29 februari 1986
PS Lördagen den 29 februari 1986 vaknade jag ovanligt tidigt och knäppte på radion. Det första jag hör är barcarollen ur Offenbachs Hoffmanns äventyr! Har jag av misstag tagit in P2? En orkestral version visserligen men alla vuxna kunde på den tiden den traditionella svenska översättningen - "Ljuva natt, o kärleksnatt"... Efter någon minut hörs hallåmannen - landets statsminister Olof Palme är död, skjuten vid halvtolvtiden föregående kväll på en plats där många innerstadsbor passerar dagligen. Mellan sändningar från Ekoredaktionen spelade man av tradition "seriös musik". Så fort jag sömndrucken fattat att det var verklighet och inte mardröm slängde jag mig på telefonen och ringde SR, där jag jobbade på Kulturredaktionen, och lyckades tvinga mig genom växeln till en sändningstekniker. Jag påpekade att just Hoffmanns barcaroll var i detta sammanhang extremt olämplig musik - Venedigakten utspelas på bordell och dess välkända text kunde vara väldigt fel efter just denna natt. Teknikern, som jag gudskelov kände, svarade att arkivchefen, som förvarade listan över lämplig musik vid kungliga dödsfall och andra nationella sorgedagar på sitt rum, inte hunnit fram och var förresten inte all seriös musik allvarlig? Men tillsvidare skulle han på eget bevåg stryka det stycke jag - och med mig säkert ganska många lyssnare - kunde anse förgripligt.
Sen hoppade jag upp, klädde mig och sprang från Kungsholmen över Banhusbron till hörnan Sveavägen/Tunnelgatan. Där stod människor, en del stumma i sorg, andra förvirrade eller bara nyfikna och stirrade på blodspåren. När jag senare på dagen kom dit med en ros i handen hade blomsterberget börjat växa och man fick tränga sig fram genom massan av, som det fr.o.m. med då började heta, "öppet" sörjande. Jag minns nu inte hur lång tid det tog innan polisen hade vett att stänga av mordplatsen för en rejäl brottsplatsundersökning.
Comments