Kultur

Vad är teater ? 4 (om tala är silver ...)

Det är inte lätt att tala om skådespelarkonst. Ändå tycker jag att Leif Zern, just nu svensk teaterkritisk nestor, lyckas ganska bra i minnesbilden av Sif Ruud i DN Kultur 17/8. Även om jag inte vet om jag skulle beskriva Ruuds kollega och logekamrat Birgitta Valberg som en "själsfrände". De kunde säkert umgås civiliserat. Men deras gnistrande duett som Lugns Idlaflickorna var i hög grad en batalj, inte bara mellan två mycket olika scenpersonligheter utan också mellan två mycket skilda sätt att närma sig en roll. Två mycket olika spelstilar, två helt olika tekniker, skulle jag säga som ofta hade privilegiet att arbeta med Valberg på Radioteatern men föredrog att beundra Ruud från åskådar- eller lyssnarplats. Enklast uttryckt kanske två helt skilda sätt att skapa form på scenen eller i etern. Form är något man sällan talar om apropå skådespeleri, en underskattad parameter i arbetet, som snarare associeras till iscensättningskonsten.

             

Men om Zern i hög grad ställer Sif Ruud i all hennes närmast proteiska oförutsägbarhet och förvandlingsförmåga mycket levande inför oss så känns kommentarerna från yngre och äldre kolleger egendomligt otillfredsställande. Som alltid, höll jag på att säga. En gång skulle jag i radions Kulturnytt med två eminenta Dramatenaktörer ge en bild av en nyss bortgången Ernst-Hugo Järegårds insats. Varje försök från programledaren eller mig att precisera hans kvaliteter, hans stil, hans egenheter, det som var unikt med EHJ, besvarades av skådespelarna med resonemang som ledde tillbaks till att alla "bra" skådespelare i princip arbetar likadant. Eftersom teatern har en enda sanning dvs. trovärdighet i gestaltningen, ses olika spelstilar, tekniker, traditioner, osv. som något ytligt som bara intresserar kritiker och möjligen vissa mer suspekta regissörer, eller ännu värre som osanning, falskhet, lögn, ja, omoral. Något som väl i hög grad motsägs av alla teaterbesökares upplevelser av varenda föreställning i alla tider överallt.

Man säger ibland att det är omöjligt att beskriva skådespelarkonst men det kanske bara är så att de flesta skådespelare inte kan det? Eller inte bör kunna det? Richard Eyre citerar i senaste Gramophone apropå att skriva om musik den brittiske skådespelaren Paul Scofield när denne ombads tala om skådespelarkonst: "I have found that an actor's work has life and interest only in its execution. It has no rules (except perhaps audibility). With every play and every playwright the actor starts from scratch, as if he or she knows nothing and proceeds to learn afresh evvery time ... When the play has finished its run he's empty until the next time. And it's the emptiness which is, I find, apparent in any discussion of theatre work." Sant och osant, rätt och fel. Den del av mig som bär på en i jämförelse med Ruud eller Scofield minst sagt blygsam erfarenhet av yrket skulle gärna hålla med. Men som både regissör och åskådare vet jag att det inte behöver vara så. Naturligtvis kan man diskutera teater och därmed också skådespelarkonst, det kan vara både fascinerande och fruktbart för fortsatt arbete (eller betraktande).

Sif Ruud kunde själv tala koncentrerat och inträngande om regissörer och skådespelare. Det minns vi som var med när hon i slutet av 1990-talet ibland spred glans över idag avsomnade Sveriges Teaterakademi. Vi höll omväxlande till hos Författarförbundet eller Strindbergsmuseet, högst upp på Drottninggatan, på söndag- eller måndagkvällar, och brukade vara klara vid tiotiden. Just den här kvällen hade Ruud gjort en kort och pregnant analys av nyligen bortgångne Allan Edwalls arbetssätt. Så tog hon sin handväska för att promenera ner mot Centralen. Jag tänkte fråga om hon ville bli följd eller om vi skulle skaffa en taxi men en blick övertygade mig om att Madam Flod,81, kände sig helt säker bland sitt folk på upplysta gator. En annan gång tog vi tillsammans kommandot över en logopedkongress på KTH ledd av en ljudprofessor med kärlek till tal- & sångkonsten och lärde auditoriet att skratta tills det grät enligt legendariska Anna Norries mycket ostanislavskiga metod och jag låtsades veta att Sif Ruud som Dramatenelev oppositionellt gjort narr av f.d. operettdivans stillektioner bakom Norries rygg 60 år tidigare för att hon inte ville lära sig gå med släp och alltid tänka innan hon talade ... Men det är andra teaterhistorier.

Eller som en annan stor skådespelare, Gunnel Broström, sa en gång när hennes regissör vädrade problem: "Teater är inte svårt, det är bara besvärligt!"

Vad är teater ? 3 (ryckig serie)

SVT rapporterar från Dramatens höstöppning och presentationen av kommande premiärer. Sist i svepet av kortintervjuer med bl.a. skådespelarna Morgan Alling och Irene Lindh frågar reportern ganska abrupt teaterchefen Marie-Louise Ekman varför hon tycker att folk ska komma till Dramaten. Efter ett ögonblicks tvekan - som om svaret vore alltför självklart - svarar hon (ungefär) att kom hit och se vad vi har för oss, vi går ju t.ex. på vägar som tillhör oss alla och - efter lite mer tvekan - vi går på varuhus. Ridå skulle man väl säga om det inte redan var teater.

Vad är teater ? 2 (ser ut som en serie)

För några år sedan besökte en ung tysk operakritiker Stockholmsoperan för att se två delar av vår nya uppsättning av Wagners Nibelungens ring i regi av Staffan Valdemar Holm. På något sätt lyckades han undgå Mats Eks version av Glucks Orphée som gavs en mellanliggande kväll. Sista dagen kommer han för att intervjua om Wagnertraditionen (!) i Stockholm, inte om mitt arbete som dramaturg åt Holm. På min fråga om hans intryck svarar han att sångarna var lysande, orkester och dirigent mycket bra, den musikaliska nivån hög. Men varför hade vi inte "modern operaregi" i Sverige ? Jag hickade till. Efter att ha beklagat att han hoppat Eks uppsättning - vilket skulle breddat hans bild - förklarar jag att det han just har sett och en del annat som han inte sett är "modern operaregi" i Sverige.

Ragnarök ur akt 2 Kungliga Operan 2008

Det finns förklaringar - en särskild modern tradition sedan 50-talet, en fortsatt relativ närhet till en talteater som fortfarande mer formas av Bergman än av postmodernismen, att det inte alls saknas uppsättningar i den stil som jag förstår att han som tysk intellektuell väntar sig, osv. Och kanske viktigast - att det slags estetisk provokation av en väldig konservativ abonnemangspublik i världens operatätaste land som tyska regissörer i medelåldern ägnat sig åt inte riktigt tjänar något syfte i Sverige där operatraditionen i Stockholm visserligen går tillbaka till 1770-talet men där det mer handlar om att värva ny publik än att provocera (och jaga bort ?) en gammal. Den tyske kritikern förstår ingenting. Gudskelov pratar vi engelska så att vi är någorlunda jämlika. Man måste systematiskt sabotera det välkända och ofarliga i repertoarverken estetiskt och innehållsligt säger han, jo visst, säger jag, så kan man jobba i en världsstad med tre operahus (eller om man spelar klassiker i en fri grupp) men inte om man ska övertyga ovana om operans relevans för deras liv. Och få dem att förstå att dessa verk kanske är lika farliga som när de skapades. Vi kommer ingenstans men skiljs som vänner. En oöverstiglig mur var hans brist på humor i förhållande till hemlandets ändå så distanserade scenkonst, hans svårighet att förstå att det som på en plats betraktas som intressant någon annanstans kanske inte uppfattas som provocerande utan som löjligt. Och att det inte beror på (bara) kulturell provinsialism...

Något år senare bevittnar jag på operaseminarium i nederländska Zwolle en seans där framgångsrika operaregissörer i min ålder - alla män - fortsatt mässar sitt föräldrauppror mot konservativa abonnenter. Som en spegelbild framträder på varje publikdiskussion, senast för mig för ett par månader sedan i min nya pendelstad Malmö, de som (fortfarande) ogillar inte bara de närmast obligatoriska uppdateringarna, som man ibland cyniskt hör motiveras med att dagens aktörer ändå inte kan spela i historisk kostym, utan varje fördjupning som ställer nya krav på åskådaren. Och med skenbar oskuld frågar varför de inte kan få "behålla" den vackra musiken - utan störande tolkningar av dess med texten symbiotiska innehåll.

Parsifal ur akt 2, Theatre de la Monnaie 2011

Det görs alltid spännande kontroversiella uppsättningar. Den installation cum kostymerad konsert cum bondage show som Castelluci 2012 gjorde av Wagners Parsifal i Bryssel kan irritera våldsamt men väcker många tankar efteråt. Tchernikovs Jeltsindaterade Boris Godunov i Köpenhamn samma vår fyllde scenen med alla halvgamla klichéer kring våld, sex och politik, ned till dödsscenens våldtäkt över en omkullvält kundvagn, paralleller till nyss förfluten samtid, understrukna med genant tjocka streck. 

Boris Godunov Operan Köpenhamn 2011

Operaiscensättningskonsten befinner sig 2011 fortfarande till stor del i ett postmodärnt limbo, nedskräpat av populärkulturella referenser. Alternativet tycks vara pastisch eller ett slags rekonstruktion av äldre tiders spelstil - alltid en nyttig övning - som i Drottningholmsteaterns senaste Cosi fan tutte. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vi ska självklart inte "tillbaka" till något som någon i publiken såg och älskade i sin ungdom. Vi måste hitta nya vägar att utifrån dagens erfarenheter umgås med historien och traditionen - hur ser t.ex. en helt igenom modern uppsättning i historisk kostym ut, en som inte ytligt flyttar handlingen i tiden utan aktualiserar den mot våra känslomässiga och intellektuella erfarenheter ? Eller kanske det är dags för drömspelets skenbart totala frihet från tid och rum ?    

Vad är teater ? Nr 1 (kanske en serie... )

Apropå Gertrude Stein på Stockholms stadsteater 13 augusti 2011. Några reflektioner av en teaterintresserad teatermänska. 

Ingen skugga över Gunilla Röör - hon är skicklig, suverän, nyanserad. Hon frestas aldrig försöka ta upp konkurrens över kvartssekelsvalget med föregångaren Margaretha Krook. I jämförelse med dennas närmast förkrossande uttrycksmedel spelar Röör kammarmusik. Hon liknar en japansk noh-spelare, obevekligt exakt och återhållen, reciterande sin text från en väl vald punkt i rummet. (Jag upplevde aldrig Krook som Stein, men väl som en rätt grovt artikulerad, publikfriande Maria Callas i Masterclass.) Ingen skugga heller över en fulltalig stadsteaterpublik som följer föreställningen nästan lika roade som uppmärksamma.

Men vad är det här för teater? Scenkonst förstås men är det alls teater? Jag har verkligen inget emot renodling, koncentration och sparsmakad estetik. Men reducerar inte monologpjäser med till största delen berättande text iscensatta utan inslag av andra konstnärliga medel även ett skådespelari med de bästa avsikter till en högre form av buktaleri ? Att helt solo berätta huvudpersonens historia och ge (lagom individualiserad) röst åt alla som dyker upp i den.

Programhäftet berättar om Stein som egensinnig experimentell författare. Pjäsen om henne av pseudonymen (?) Marty Martin på uppdrag av Pat Carroll (vad betyder det ?) är djupt konventionell, en bildande föreläsning - utan ljusbilder - om konst, litteratur och bohemliv med endemisk namedropping. När det inte är "Picasso!!!" är det "Hemingwayyyyy och hans fru"... eller Salvador Dalí med d:o. (Det länder Röör till heder att flertalet tillfällen till familjärt samförstånd med publiken kring dessa konsthistoriska superkändisar får passera utan markering.)

Visst, den här sortens parasitism på döda storheter är en hel teatergenre i sig. Men samtidigt befriar monologformen den virtuose skådespelaren, vid det här stadiet av sin karriär kanske med viss rätt ganska teatertrött, från det samspel som i min och många andras värld konstituerar teatern. Keve Hjelm kallade ett bra repetitionsarbete en "kollektiv genomblödning". Röör har nog blött minst lika mycket här. Men det är ingen självklarhet som det ibland slagkraftigt hävdas (Ingmar Bergman ?) att det bara behövs en text och en skådespelare för att teater ska uppstå inför oss.

För mig skapas teater inte av att en aldrig så skicklig skådespelare agerar mot det mörker som är publiken utan när han eller hon betraktas av, tilltalas av sin motspelare. Eller när texten sätts i fråga av musik, av bilder. Vore Gertrude Stein en opera skulle den ensamma sångaren/framställaren ha en aldrig så liten orkester att spela mot och med inför oss. Också det är den andres blick, den andres tilltal, och skapar det samspel som (ensamt ?) gör att scenen i bästa fall lever.

Men gå och se själva! Gunilla Röör är utsökt, iscensättningen sparsmakad och pjäsens insmickrande text och fadda dramaturgi ställer helt oavsiktligt frågan vad är teater på sin spets.

London brinner - strukturellt förtryck och personligt ansvar.

Och så sätter unga människor eld på sina olyckskamraters affärer och bostäder igen. Och politikerna kallar dem degenererade. När jag var ung hade så många av oss så lätt att ta ställning och förklara det mesta utifrån ekonomisk ojämlikhet, strukturellt klassförtryck. Och det är förstås vad det handlar om. Självklart. Men idag känner jag att jag ser mycket strängare på det personliga ansvaret även hos dem som har mycket att skylla på. Känner mig som en märklig legering av brittiska frilansen Nina Power i DN och SvD:s Gustaf Almkvist och det är förstås fullt möjligt - begripa och värdera orsaker men kräva ansvar av både politiker och huliganer. Och det är så uppenbart huliganer som går i spetsen, inte politiskt medvetna. Den som i London eller Södertälje eller någon annanstan kastar sten på en buss eller ambulans - eller en polisbil för den delen - kastar sten på oss allihop.

Liberala kvinnor ?

Centerpartiets stjärnskott Annie Johansson har i god tid före alla partiledar- och andra -valkampanjer valt att för världen bli Annie Lööf. Vi är tacksamma för att denna superreaktionära "värnamoliberal" - den förfärliga Ayn Rand är en av hennes husgudar - inte följer en jobbig trend bland många kvinnor - och en del män - i offentligheten och för all framtid besvärar oss med dubbelnamn. Sådana är en sig alltmer utbredande styggelse. Särskilt utan bindestreck. Vad är det för fel på att heta vad man heter även om man ingår äktenskap och jag undrar naturligtvis särskilt vad det är för fel på Johansson ...

Samtidigt får folkpartiets Nyamko Sabuni bassning av Maria Ludvigsson i SvD 2/8 för att hon sviker sin liberala själ genom att delvis gå med på kvotering, dvs. av kvinnor i bolagsstyrelser. Är det borgerlig politik, frågar ML. I couldn't care less eftersom jag inte hyllar den läran. Men ML har absolut en poäng när hon apropå NS:s svävande på målet frågar: "Menar jämställdhetsministern att kvinnor i politiska församlingar representerar kvinnor medan män representerar sina väljare? " Jag vet inte vad jämställdhetsministern tycker men det finns många som har svårt att få genus och demokrati att gå ihop och menar att kvinnor ska representera kvinnor just för att män inte representerar sina väljare utan andra män. Fan tro't.