För några år sedan besökte en ung tysk operakritiker Stockholmsoperan för att se två delar av vår nya uppsättning av Wagners Nibelungens ring i regi av Staffan Valdemar Holm. På något sätt lyckades han undgå Mats Eks version av Glucks Orphée som gavs en mellanliggande kväll. Sista dagen kommer han för att intervjua om Wagnertraditionen (!) i Stockholm, inte om mitt arbete som dramaturg åt Holm. På min fråga om hans intryck svarar han att sångarna var lysande, orkester och dirigent mycket bra, den musikaliska nivån hög. Men varför hade vi inte "modern operaregi" i Sverige ? Jag hickade till. Efter att ha beklagat att han hoppat Eks uppsättning - vilket skulle breddat hans bild - förklarar jag att det han just har sett och en del annat som han inte sett är "modern operaregi" i Sverige.
Ragnarök ur akt 2 Kungliga Operan 2008
Det finns förklaringar - en särskild modern tradition sedan 50-talet, en fortsatt relativ närhet till en talteater som fortfarande mer formas av Bergman än av postmodernismen, att det inte alls saknas uppsättningar i den stil som jag förstår att han som tysk intellektuell väntar sig, osv. Och kanske viktigast - att det slags estetisk provokation av en väldig konservativ abonnemangspublik i världens operatätaste land som tyska regissörer i medelåldern ägnat sig åt inte riktigt tjänar något syfte i Sverige där operatraditionen i Stockholm visserligen går tillbaka till 1770-talet men där det mer handlar om att värva ny publik än att provocera (och jaga bort ?) en gammal. Den tyske kritikern förstår ingenting. Gudskelov pratar vi engelska så att vi är någorlunda jämlika. Man måste systematiskt sabotera det välkända och ofarliga i repertoarverken estetiskt och innehållsligt säger han, jo visst, säger jag, så kan man jobba i en världsstad med tre operahus (eller om man spelar klassiker i en fri grupp) men inte om man ska övertyga ovana om operans relevans för deras liv. Och få dem att förstå att dessa verk kanske är lika farliga som när de skapades. Vi kommer ingenstans men skiljs som vänner. En oöverstiglig mur var hans brist på humor i förhållande till hemlandets ändå så distanserade scenkonst, hans svårighet att förstå att det som på en plats betraktas som intressant någon annanstans kanske inte uppfattas som provocerande utan som löjligt. Och att det inte beror på (bara) kulturell provinsialism...
Något år senare bevittnar jag på operaseminarium i nederländska Zwolle en seans där framgångsrika operaregissörer i min ålder - alla män - fortsatt mässar sitt föräldrauppror mot konservativa abonnenter. Som en spegelbild framträder på varje publikdiskussion, senast för mig för ett par månader sedan i min nya pendelstad Malmö, de som (fortfarande) ogillar inte bara de närmast obligatoriska uppdateringarna, som man ibland cyniskt hör motiveras med att dagens aktörer ändå inte kan spela i historisk kostym, utan varje fördjupning som ställer nya krav på åskådaren. Och med skenbar oskuld frågar varför de inte kan få "behålla" den vackra musiken - utan störande tolkningar av dess med texten symbiotiska innehåll.
Parsifal ur akt 2, Theatre de la Monnaie 2011
Det görs alltid spännande kontroversiella uppsättningar. Den installation cum kostymerad konsert cum bondage show som Castelluci 2012 gjorde av Wagners Parsifal i Bryssel kan irritera våldsamt men väcker många tankar efteråt. Tchernikovs Jeltsindaterade Boris Godunov i Köpenhamn samma vår fyllde scenen med alla halvgamla klichéer kring våld, sex och politik, ned till dödsscenens våldtäkt över en omkullvält kundvagn, paralleller till nyss förfluten samtid, understrukna med genant tjocka streck.
Boris Godunov Operan Köpenhamn 2011
Operaiscensättningskonsten befinner sig 2011 fortfarande till stor del i ett postmodärnt limbo, nedskräpat av populärkulturella referenser. Alternativet tycks vara pastisch eller ett slags rekonstruktion av äldre tiders spelstil - alltid en nyttig övning - som i Drottningholmsteaterns senaste Cosi fan tutte. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vi ska självklart inte "tillbaka" till något som någon i publiken såg och älskade i sin ungdom. Vi måste hitta nya vägar att utifrån dagens erfarenheter umgås med historien och traditionen - hur ser t.ex. en helt igenom modern uppsättning i historisk kostym ut, en som inte ytligt flyttar handlingen i tiden utan aktualiserar den mot våra känslomässiga och intellektuella erfarenheter ? Eller kanske det är dags för drömspelets skenbart totala frihet från tid och rum ?
Vilken intressant läsning. Väckte många tankar. Gärna mer på detta tema (om man får ha önskestund på bloggen : )
Är diskussionen kring förnyelse främst bunden till kostym och scenografi? Dvs: är frågeställningen enbart historisk kostym/icke historisk kostym, samt konsekvenserna av respektive val och hur de belyser historia och tradition?
Posted by: Natalie | August 15, 2011 at 08:49 PM
Ja! Mer av detta önskar även jag!
Posted by: Johan Ullén | August 16, 2011 at 10:03 AM