Det är inte lätt att tala om skådespelarkonst. Ändå tycker jag att Leif Zern, just nu svensk teaterkritisk nestor, lyckas ganska bra i minnesbilden av Sif Ruud i DN Kultur 17/8. Även om jag inte vet om jag skulle beskriva Ruuds kollega och logekamrat Birgitta Valberg som en "själsfrände". De kunde säkert umgås civiliserat. Men deras gnistrande duett som Lugns Idlaflickorna var i hög grad en batalj, inte bara mellan två mycket olika scenpersonligheter utan också mellan två mycket skilda sätt att närma sig en roll. Två mycket olika spelstilar, två helt olika tekniker, skulle jag säga som ofta hade privilegiet att arbeta med Valberg på Radioteatern men föredrog att beundra Ruud från åskådar- eller lyssnarplats. Enklast uttryckt kanske två helt skilda sätt att skapa form på scenen eller i etern. Form är något man sällan talar om apropå skådespeleri, en underskattad parameter i arbetet, som snarare associeras till iscensättningskonsten.
Men om Zern i hög grad ställer Sif Ruud i all hennes närmast proteiska oförutsägbarhet och förvandlingsförmåga mycket levande inför oss så känns kommentarerna från yngre och äldre kolleger egendomligt otillfredsställande. Som alltid, höll jag på att säga. En gång skulle jag i radions Kulturnytt med två eminenta Dramatenaktörer ge en bild av en nyss bortgången Ernst-Hugo Järegårds insats. Varje försök från programledaren eller mig att precisera hans kvaliteter, hans stil, hans egenheter, det som var unikt med EHJ, besvarades av skådespelarna med resonemang som ledde tillbaks till att alla "bra" skådespelare i princip arbetar likadant. Eftersom teatern har en enda sanning dvs. trovärdighet i gestaltningen, ses olika spelstilar, tekniker, traditioner, osv. som något ytligt som bara intresserar kritiker och möjligen vissa mer suspekta regissörer, eller ännu värre som osanning, falskhet, lögn, ja, omoral. Något som väl i hög grad motsägs av alla teaterbesökares upplevelser av varenda föreställning i alla tider överallt.
Man säger ibland att det är omöjligt att beskriva skådespelarkonst men det kanske bara är så att de flesta skådespelare inte kan det? Eller inte bör kunna det? Richard Eyre citerar i senaste Gramophone apropå att skriva om musik den brittiske skådespelaren Paul Scofield när denne ombads tala om skådespelarkonst: "I have found that an actor's work has life and interest only in its execution. It has no rules (except perhaps audibility). With every play and every playwright the actor starts from scratch, as if he or she knows nothing and proceeds to learn afresh evvery time ... When the play has finished its run he's empty until the next time. And it's the emptiness which is, I find, apparent in any discussion of theatre work." Sant och osant, rätt och fel. Den del av mig som bär på en i jämförelse med Ruud eller Scofield minst sagt blygsam erfarenhet av yrket skulle gärna hålla med. Men som både regissör och åskådare vet jag att det inte behöver vara så. Naturligtvis kan man diskutera teater och därmed också skådespelarkonst, det kan vara både fascinerande och fruktbart för fortsatt arbete (eller betraktande).
Sif Ruud kunde själv tala koncentrerat och inträngande om regissörer och skådespelare. Det minns vi som var med när hon i slutet av 1990-talet ibland spred glans över idag avsomnade Sveriges Teaterakademi. Vi höll omväxlande till hos Författarförbundet eller Strindbergsmuseet, högst upp på Drottninggatan, på söndag- eller måndagkvällar, och brukade vara klara vid tiotiden. Just den här kvällen hade Ruud gjort en kort och pregnant analys av nyligen bortgångne Allan Edwalls arbetssätt. Så tog hon sin handväska för att promenera ner mot Centralen. Jag tänkte fråga om hon ville bli följd eller om vi skulle skaffa en taxi men en blick övertygade mig om att Madam Flod,81, kände sig helt säker bland sitt folk på upplysta gator. En annan gång tog vi tillsammans kommandot över en logopedkongress på KTH ledd av en ljudprofessor med kärlek till tal- & sångkonsten och lärde auditoriet att skratta tills det grät enligt legendariska Anna Norries mycket ostanislavskiga metod och jag låtsades veta att Sif Ruud som Dramatenelev oppositionellt gjort narr av f.d. operettdivans stillektioner bakom Norries rygg 60 år tidigare för att hon inte ville lära sig gå med släp och alltid tänka innan hon talade ... Men det är andra teaterhistorier.
Eller som en annan stor skådespelare, Gunnel Broström, sa en gång när hennes regissör vädrade problem: "Teater är inte svårt, det är bara besvärligt!"
Comments