Apropå Gertrude Stein på Stockholms stadsteater 13 augusti 2011. Några reflektioner av en teaterintresserad teatermänska.
Ingen skugga över Gunilla Röör - hon är skicklig, suverän, nyanserad. Hon frestas aldrig försöka ta upp konkurrens över kvartssekelsvalget med föregångaren Margaretha Krook. I jämförelse med dennas närmast förkrossande uttrycksmedel spelar Röör kammarmusik. Hon liknar en japansk noh-spelare, obevekligt exakt och återhållen, reciterande sin text från en väl vald punkt i rummet. (Jag upplevde aldrig Krook som Stein, men väl som en rätt grovt artikulerad, publikfriande Maria Callas i Masterclass.) Ingen skugga heller över en fulltalig stadsteaterpublik som följer föreställningen nästan lika roade som uppmärksamma.
Men vad är det här för teater? Scenkonst förstås men är det alls teater? Jag har verkligen inget emot renodling, koncentration och sparsmakad estetik. Men reducerar inte monologpjäser med till största delen berättande text iscensatta utan inslag av andra konstnärliga medel även ett skådespelari med de bästa avsikter till en högre form av buktaleri ? Att helt solo berätta huvudpersonens historia och ge (lagom individualiserad) röst åt alla som dyker upp i den.
Programhäftet berättar om Stein som egensinnig experimentell författare. Pjäsen om henne av pseudonymen (?) Marty Martin på uppdrag av Pat Carroll (vad betyder det ?) är djupt konventionell, en bildande föreläsning - utan ljusbilder - om konst, litteratur och bohemliv med endemisk namedropping. När det inte är "Picasso!!!" är det "Hemingwayyyyy och hans fru"... eller Salvador Dalí med d:o. (Det länder Röör till heder att flertalet tillfällen till familjärt samförstånd med publiken kring dessa konsthistoriska superkändisar får passera utan markering.)
Visst, den här sortens parasitism på döda storheter är en hel teatergenre i sig. Men samtidigt befriar monologformen den virtuose skådespelaren, vid det här stadiet av sin karriär kanske med viss rätt ganska teatertrött, från det samspel som i min och många andras värld konstituerar teatern. Keve Hjelm kallade ett bra repetitionsarbete en "kollektiv genomblödning". Röör har nog blött minst lika mycket här. Men det är ingen självklarhet som det ibland slagkraftigt hävdas (Ingmar Bergman ?) att det bara behövs en text och en skådespelare för att teater ska uppstå inför oss.
För mig skapas teater inte av att en aldrig så skicklig skådespelare agerar mot det mörker som är publiken utan när han eller hon betraktas av, tilltalas av sin motspelare. Eller när texten sätts i fråga av musik, av bilder. Vore Gertrude Stein en opera skulle den ensamma sångaren/framställaren ha en aldrig så liten orkester att spela mot och med inför oss. Också det är den andres blick, den andres tilltal, och skapar det samspel som (ensamt ?) gör att scenen i bästa fall lever.
Men gå och se själva! Gunilla Röör är utsökt, iscensättningen sparsmakad och pjäsens insmickrande text och fadda dramaturgi ställer helt oavsiktligt frågan vad är teater på sin spets.
Comments