Wagners Parsifal får premiär på Malmö Opera lördagen den 21 april 2012. Teatern är ögonblickets konst - Parsifal har upplevt många ögonblick sedan urpremiären i Bayreuth 1882, sedan verket släpptes fritt för världens övriga scener vid nyår 1913/14 och sedan den svenska premiären i Stockholm fyra år senare ... Medan uruppförandets koncept fortfarande levde kvar i mer eller (oftast) mindre moderniserad form på många av världens scener hade ett (skenbart) denazifierat Bayreuth brutit med det förflutna och Wieland Wagner skapade första aktens skog på en tom scen med ljuset som främsta gestaltningsmedel.
Gurnemanz tar Parsifal i upptuktelse över den döda svanen medan riddare, väpnare och Kundry (längst t.h.) lyssnar. Jerome Hines, Hans Beirer, Regine Crespin, dirigent Hans Knappertsbusch. Detta starkt reducerade "Ny-Bayreuth" passade särskilt väl 50- och 60-talens estetik, kändes modernt och mycket långt från tidigare perioders förmodade kohorn och djurhudar men blev snart en kliché. Stilen har fortfarande sin fascination för oss som upplevde originalet eller någorlunda fräscha kopior. För dem som vuxit upp med senare överlastade bildvärldar eller postmodernismens skräpkammare ser det väl just "modärnt" ut - som vilken design från tiden som helst. Men 1950-talets Bayreuthpublik kunde på sin "hemmascen" mycket väl råka ut för något som mer liknade samma scen från Städtische Opera i Berlin nyårsdagen 1914 - på bilden antagligen Melanie Kurt, Paul Hansen och Robert Blass. Scenografen hette Gustav Wunderwald (!). Uppsättningens båda Kundry, Kurt och Henriette Gottlieb, hör till de tyska konstnärer som i tyska uppslagsverk 1933-45 får ett (J) efter namnet och den senares dödsår är obekant - som för många som gick under i Tredje Rikets koncentrationsläger.
Comments