Wagners Parsifal får premiär på Malmö Opera lördagen den 21 april 2012. Teatern är ögonblickets konst - Parsifal har upplevt många ögonblick sedan urpremiären i Bayreuth 1882, sedan verket släpptes fritt för världens övriga scener vid nyåret 1913/14 och sedan den svenska premiären i Stockholm tre år senare ... När en röst med en helt annan kvinnlig rondör än blomsterkörens höga sopraner ropar sitt magiska "Parsifal!" och får den unge mannen att minnas vad hans mor en gång kallade honom, då viker Klingsors lätta garde (ja, hemskt uttryck men det är något av operett över den här scenen, det finns ju t.o.m. en vals) undan med sorgset gäckande tonfall. Vi kastar en blick i regiboken hos Wieland Wagner, Bayreuths förnyare efter nazism och världskrig, för att se hur han arbetade med blomsterkollektivets rörelser.
På överförförerskans första "Parsifal!" ska blomstertjejerna "ner, bara ner" - som en känd aktris brukade säga till statister och mindre sujetter på Dramaten. På insatsen från en ur den egna gruppen med "Dich zu lassen!" ska armarna upp, upp. Såhär hade scenen i uppsättningen från 1951 utvecklats i mitten av 1960-talet. WW:s regiböcker tycks - liksom en del av Bertold Brechts som också utnyttjar fotodokumentation - vara så noggranna att man skulle kunna rekonstruera föreställningarna trots att de inte som idag rutinmässigt videofilmats. Men det skulle antagligen inte bli särskilt roligt. Teaterhistoriens stora ögonblick ska väl få vara just historia och fängsla med den fascination man kan ana i bristfälligt bevarade fragment?
Comments