Wagners Parsifal får premiär på Malmö Opera lördagen den 21 april 2012. Teatern är ögonblickets konst - Parsifal har upplevt många ögonblick sedan urpremiären i Bayreuth 1882, sedan verket släpptes fritt för världens övriga scener vid nyåret 1913/14 och sedan den svenska premiären i Stockholm tre år senare ... Om man inte räknar "die Meisterin" själv, Cosima Wagner, och det bör man, har få regisserande kvinnor tagit hand om Wagners sista verk. I Frankfurt jubileumsåret 1982 utsatte Ruth Berghaus stycket för en skarpt brechtiansk genomlysning - hon hade varit både regissör och chef på Brechts Berliner Ensemble - och framhävde på allvar verkets och den manliga gralgemenskapens mörkaste sidor. Till sin hjälp hade hon bl.a. Gail Gilmores svarta Kundry medan John Bröchelers gralskonung var närmast mumifierad, här bägge mot de griffeltavlor som Gurnemanz använde för att undervisa "knapparna" (operaslang för väpnarna) i Monsalvats historia. Och kanske framför allt maktspelet mellan den självkastrerade Klingsor och den i sidan ständigt blödande kungens far, den i sin sarkofag som en odöd zombie överlevande Titurel. (Är det här en opera om vampyrer?)
Christine Mielitz kom också från f.d. DDR - skolad på Felsensteins Komische Oper i Öst-Berlin. Hennes uppsättning på Wienoperan 2004 innebar även den gravt handikappade basbarytonen Thomas Quasthoffs (andra) operadebut som den sjuke Amfortas. För honom var det en konstnärlig seger men Mielitz fick (förstås) från visst håll politiskt korrekt(?) kritik för att utnyttja den cp-skadade mästersångarens kropp i något slags spekulativt syfte. Lockar Parsifal fram betraktarens fördomar ?
Comments