Wagners Parsifal får premiär på Malmö Opera lördagen den 21 april 2012. Teatern är ögonblickets konst - Parsifal har upplevt många ögonblick sedan urpremiären i Bayreuth 1882, efter att verket släpptes fritt för världens övriga scener vid nyåret 1913/14 och sedan den svenska premiären i Stockholm tre år senare ...
Sigurd Björling "lärde" mig från scenen alla Wagners stora roller för (tänkande) hjältebaryton, Holländaren, Telramund, Kurwenal, Hans Sachs, Wotan, Amfortas. Alla fraser som man först hört med hans alldeles egendomliga röstklang finns någonstans kvar i kroppen när man hör andra sjunga dem, hur bra de än är. Hans sång var ett slags rytande belcanto, lika flexibelt som genomträngande, med absolut texttydlighet i alla register, det mest macho ljud jag någonsin hört från en operasångare. Hans sårade Amfortas raseri var skrämmande, sentimental självömkan ingen möjlighet även när han sjöng aldrig så lyriskt. Den nytvättat sköna fromheten inklusive välmanikyrerade serafhänder på bilden ovan måste vara en produkt av fotostudion. Röstklangen var ju alltid mera tjur än ärkeängel. Björling hade tjänat sina första sporrar i gralvärlden som demonisk Klingsor, som han bör ha gjort i ordets rätta mening hemskt bra. Här i brist på Wagner som Jago i Verdis Otello mot Set Svanholm på en svenska som sjungs så att man kan skriva ned varenda ord - det är Sigurd som börjar: http://www.youtube.com/watch?v=vDmU6Fi4ea4 Såhär vilt kunde det gå till på Operan när undertecknad var en späd pilt i publiken ... Ett generöst urval av Sigurd Björling, Set Svanholm, Joel Berglund, m.fl. som var mina introduktörer i Wagners värld liksom flera avsnitt ur Parsifal från Stockholmsoperan hittar man på Bluebells cd-box Wagner in Stockholm 1899-1970 som bl.a. hittas på http://www.emusic.com/listen/#/album/various-artists/wagner-in-stockholm-recordings-1899-1970/11585010/:
Ovan en ännu i slutscenens utplåning kraftfull Kundry - Margarete Matzenauer, österrikisk-ungersk alt, som sjöng i alla dramatiska fack från München till New York. Arturo Toscanini menade att hon nog kunde dirigera också - något han antagligen var mycket sparsam med när det gällde sångare. Här en hälsning från Mme Matzenauer på äldre dagar - hon talar om sitt "intressanta" liv, jo, hon var gift typ sex gånger, bl.a. med sin chaufför (hur många Kundry idag har råd med en sådan?) Så följer en ytterst virtuos version från ca. 1910 av en aria ur Afrikanskan, en postum succé för Giacomo Meyerbeer, på sin tid mycket framgångsrikare än Wagner vilket denne aldrig förlät. Men det var ju i den repertoaren de första generationerna wagnersångare skolades: http://www.youtube.com/watch?v=EyYHs_uSD3Y
Lyssna noga - idag klingar den här sortens vokalitet närmast exotiskt även om repertoaren åter kommit i ljuset. För de flesta är den nog lika "exotisk" som bilden nedan. Och det beror förstås mer på oss än på damerna i fråga.
Innan ett sekel hade förflutit sedan Parsifal släppts fri för världens scener gav Christoph Schlingensief den mystiska Kundry denna stumma double i sin Bayreuthuppsättning i början av 2000-talet och öppnade på allvar för kulturella referenser av större djup och bredd än någonsin tidigare. Men för dagens gestaltning av Parsifals slutscen går vi till den kanske ändå mest originella - vars fantasifulla bildkrockar ingen scenuppsättning riktigt kan tävla med - Syberbergs film från 1982 som ni hittar på http://www.youtube.com/watch?v=5-vA5nMA-ys
Comments