Sover man någonsin så gott som efter en intensiv repetitionsvecka? Helt borta från elva på lördagskvällen till elva på söndagen (våren snöt visserligen en timme där) och det var likadant förra helgen. På eftermiddagen hos Wagnersällskapet - alla såg ut som om de kunde Parsifal utantill och hade sett den hundra gånger men intensivt intresserade. Man blir inspirerad av åhörare som ser ut som de begriper (och ibland mer än talaren!). I morgon börjar vi sätta ljus. På tisdag och onsdag kväll något som alla, särskilt solisterna, längtar efter och i någon mån fruktar - "Sitzprobe" = vår dirigent Leif Segerstam tar sig ffg igenom hela verket musikaliskt med orkester, soli och kör, i diket resp. på stolar på scenen. Upp till bevis om instuderingen stämmer med dirigentens tolkning. Och för regissören ett sista tillfälle att luta sig tillbaka, lyssna och lära, gå igenom stycket igen men inte behöva vara i fokus som lekledare och instruktör. Möjligen försäkra dirigenten att den eller den inte står bortvänd mot brandmuren och sjunger eller att manskören kommer att se honom genom väggen när de behöver ... Varje förmiddag annars scenrepetitioner som vanligt. Tiden går fort. Mycket är lagt alldeles nyss men samtidigt sista chansen att ändra på dåliga idéer. Ruskigt.
Comments