Blev för några dagar sedan inbjuden att - tillsammans med en tidigare politiker med fortsatt viss tyngd inom kultursfären - närmare studera modellen till det projekt för ett nytt operahus i Stockholm som arbetats fram av två veteraner, Kungl. Operans f.d. tekniske chef Ulf Hedberg och scenografen Gunnar Steneby. Själv har jag tidigare uttryckt skepsis inför "Masthamnsoperans" placering - längst ut på Söders östra udde, magnifikt men ogästvänligt och - oavsett hur många buss- & båtlinjer man drar på kartan och hur mycket man än talar om stadens växt - avlägset från Stockholms hjärta.
"Alla" har också varit här och tittat före oss och även om man fått ganska många supportrar så har det funnit en tendens att se det här projektet över axeln. Säkert främst just för att det arbetats fram av två otrendiga pensionärer, av vilka den ene varit verksam större delen av sitt liv på Stockholms Stadsteater och Stockholmsoperan. Let's face it - diskriminering av ålder, erfarenhet och fackkunskaper dominerar när det handlar om att bygga för framtiden. Men oavsett vad man tycker om den tänkta placeringen och om man som vissa finner fel i själva idén att bygga ett nytt operahus primärt för just konstarterna opera och balett så kan man inte förneka att Hedberg & Steneby vet vad de ritar och berättar om. Och att de vågar utgå från det som är behovet, dvs. inte "landmärke", "spetsarkitektur" eller odefinierat "scenkonsthus" utan just en ny byggnad för operans , balettens och besläktade konstarters publik men också för det arbete bakom scenen som är föreställningarnas vardagliga förutsättning.
Hedberg & Steneby kan det mesta om vad som måste finnasför att en teaterbyggnad ska fungera för opera och balett och besläktade konstarter inför en publik av vuxna och barn. Allt detta vetande, dessa kunskaper och erfarenheter, har de lagt ned i sitt projekt. Det är imponerande. Det här huset skulle gå att bygga. Och om det byggdes - i Masthamnen, bakom Nationalmuseum eller på Gustav Adolfs Torg - om vår tid hade 1890-talets osentimentala inställning och rev sin gamla kära Opera - så skulle det bli en i det närmaste perfekt plats för konstformerna, inklusive deras modernaste former, som vi känner dem idag och kan förutse för lång tid framöver. Vi har ju fått lära oss att den i varje generation förkättrade prosceniescenen hittills alltid vunnit i längden men att den måste kompletteras med andra former av rum för andra slags scenkonst.
Mina enda invändningar - frånsett läget - handlade dels om ett oflexibelt orkesterdike i den stora salongen som för mycket utgår från dagens konservativa syn på operaorkesterns placering när man borde bygga både för senromantikens "mystische Abgrund" och andra positioner som krävs i barockopera eller nutida verk. Dels om att husets andra scen - en stor polyvalent blackbox - borde kunna rymma snarare 600 än 400 platser för att bli en perfekt spelplats för många moderna dans- och musikteaterföreställningar som aldrig med hur mycket "ny" publik som helst kommer att sälja ut 1400 stolar som Tosca, Wagner, Svansjön eller Nötknäpparen. Sen är det som sagt en helt annan fråga om Masthamnen är den i alla avseenden hetaste platsen för ett nytt operahus i Stockholm.
Comments