Varje gång jag skriver om nytt operahus i Stockholm känns det som om någon - en smula överlägset - tittade över min axel. Någon/några som gärna vill föreställa sig att de vet något mer och mer väsentligt om var denna fråga just nu befinner sig. I andanom hör jag också hen med emfas säga att "det DÄR förslaget har aldrig varit/alt. är inte längre aktuellt alls" eller att "dom argumenten ALDRIG kommer att övertyga om behovet av ett nytt hus" osv. Eller något om att det som sker stort sker tyst och att just det seminariet för en månad sedan eller den gruppen som nyss bildats i största hemlighet inneburit ett stort steg framåt. Och det borde ju kännas betryggande. Möjligen är verkligheten snarare att det inte hänt någonting konkret sedan frågan väcktes i en artikel i Aftonbladet av dåvarande operachefen Bengt Hall och undertecknad för snart tio år sen. Utom att - i och för sig nog så viktigt - frågan formulerats på fler nivåer och framkallat ett antal mestadels yrvakna reaktioner och ett par spontant presenterade förslag, i åtminstone ett fall mycket genomarbetat, dvs. den s.k. "Masthamnsoperan".
Sist nämnde jag helt kort de inte mindre än nio - mer eller mindre noga utarbetade - förslag som kom ur ett arbete i Restaureringskonst, "Operan - problem -potential", som Arkitekturskolan vid Kungl. Konsthögskolan genomförde 2007/2008 och som även innehöll en relativt djupgående beskrivning av det gamla huset och dess relation till sin föregångare, Gustav III:s operahus. De nio förslagen visar olika idéer om hur man inom det nuvarande operahuset kan skapa bättre rum för konsterna utan att hamna i konflikt med dess kulturhistoriska värden. Flera förslag involverar kringliggande byggnader - kvarteret "Vinstocken", Hamburger Börs eller en avkristnad Jakobs kyrka - för loger, administration, annexscener, osv. för att frigöra mer av huvudbyggnaden för scenverksamheten, för Operakällaren och andra serveringar och för ett Operamuseum. Flera skissar på större och mindre sidoscener för experiment- & barnföreställningar, utomhusscener mot Karl XII:s torg eller som i två förslag en modern annexscen sluttande ned mot eller placerad - som "Droppen" - mitt ute i Strömmen! Påminner lite om den mellan de nordiska och baltiska operahusen turnerande teaterbåt som operachefen Lars af Malmborg drömde om på 1980-talet.
Men eftersom ingen i gruppen tänker sig en nybyggd huvudscen inom eller bredvid det nuvarande huset adresserar heller ingen den fråga som starkast berör publiken och som var utgångspunkten för Halls & undertecknads AB-inlägg för så längesen - att bara ca. 700 av det nuvarande husets 1 100 platser har full sikt och att man inte kan förvänta sig att en modern besökare som inte är meloman men tänker sig se en viss föreställning en (1) gång ska betala för att se halva scenen dvs. halva uppsättningen. Något som förstås också innebär att varje framtida verksamhet i det nuvarande husets stora salong måste bygga på att sälja en stor upplevelse utöver själva föreställningen till sin publik. Bara ett av de nio förslagen - Låt Operan sticka opp! - pekar ut en möjlig plats för en närbelägen "ev. framtida ny scen". Lustigt nog inte den tomt bakom Nationalmuseum som ofta nämnts utan området "söder om Arsenalsgatan, där palatset Makalös en gång låg" dvs. Arsenalsteatern, dåvarande Kungl.Teatrarnas mindre scen, som brann ned under en föreställning 1825.
Branden1825 målad av Carl Axel Cederholm, aktör & sångare vid Kungl. Teatrarna (Operan & Dramaten)
En flytt av den pekande Karl XII:s staty skulle väl inte uppröra så många. MP-riksdagsledamöterna Lillemets & Mutt har ju nyss velat plocka undan både honom och Gustav II Adolf till någon ännu mindre bemärkt plats. Men att röra de legendariska almarna och det i deras skugga belägna "Tehuset", nu sedan ett par generationer mötesplats för stockholmare och turister under de varmare årstiderna, vore möjligen inte lika populärt i en stad, så full av talföra nimbies (rätt plural?).