2013 fyller operakonstens enligt dagens smak största giganter två hundra år - Wagner och Verdi. Egentligen behöver de inte några jubiléer. Tillsammans med Mozart, Puccini och Bizets Carmen dominerar de ändå en allt smalare internationell operarepertoar som - trots att det nog ges fler operaföreställningar än någonsin i konstformens historia - på många håll trimmats ned till ett antal populära ikonverk som kan räknas på kanske fyra gånger handens fingrar.
En mening med jubiléer kan vara att granska storheternas mer kontroversiella sidor. Det är vad Ingemar Schmidt-Lagerholm gjort med en nyöversättning av Richard Wagners kanske obehagligaste men tyvärr inte minst inflytelserika verk, den antisemitiska hetsskriften Judendomen i musiken i dess första, år 1850 under pesudonym utgivna version. Med paralleltext på tyska och svenska, kommentarer och en jämförelse med ett annat stycke "industrikritik" med "den vandrande juden" Ahasverus på rollistan, Viktor Rydbergs Nya Grottesången, når utgåvan bara 131 sidor. Den intresserade slukar den i en läsning http://www.nya-doxa.se/www/index.php?sida=bocker&id=364 och den kan rekommenderas såväl wagnerianer som wagnerhatare och historieintresserade i allmänhet. Man kan ha synpunkter på översättning och vissa kommentarers relevans men inga tvivel om Schmidt-Lagerholms vällovliga avsikter med sina ansträngningar och han har definitivt fyllt ett hål i den moderna svenska wagnerreceptionen.
Men det är intressant att man hittills bara hittar en recension av boken, en svavelosande uppgörelse med dagens wagnerkult av Gunilla Brodrej i Expressen den 24 augusti 2012 under rubriken Våga vägra Wagner http://www.expressen.se/kultur/vaga-vagra-wagner/ Bra rutet med många poänger även om jag kanske inte med samma entusiasm vill byta ut "Bayreuthmästarens" musikdramatik mot (ännu mer) barockopera. Inte för någon längre tid i alla fall. Men vadan detta ointresse när Wagner annars just nu dyker upp långt utanför musikkritikernas begränsade utrymmen, t.ex. senast idag (30/12) i landets största morgontidning i en artikel av kulturchefen själv?
Hatobjekt 1 - Giacomo Meyerbeer - 1800-talets populäraste operakompositör - Wagners välgörare på 1840-talet
Själv fick jag boken mer eller mindre i julklapp av översättaren, som jag inte känner personligen men som bad mig titta på några saker i texten medan jag mest var uppslukad av att förbereda Parsifal i Malmö. Nu blickar rubriken i frakturstil strängt upp på mig från det svarta omslaget. Det ser obehagligt ut - så långt från kaffebordsbok man kan komma - och så bör det väl också vara. Nyttigt inför en förestående masterclass om Wagnerregi i Milano i januari. Påminner om att detta att tala om Wagner i något sammanhang utan att beröra hans politiska åsikter - ett minst sagt brett spektrum - är lika omöjligt som ohederligt. Och att avstå från Wagners konst p.g.a. hans åsikter - lika typiska för hans tid och epoken därefter och därmed (tyvärr) en betydande del av ett europeiskt arv - kan som hyckleri närmast likställas med förintelseförnekelse. Wagner på gott och ont är del av den europeiska historiens mest "lysande elände".
Hatobjekt nr 2 - Felix Mendelssohn - Wagner förnekar hans förmåga att skriva seriös musik...
Men att bara den eldfängda Brodrej går igång på en nyutgåva av Wagners värsta antisemitiska spya är kanske inte så konstigt. Wagnerhatarna känner förstås inget behov av att gå till källor - de har ändå avfärdat Wagner som protonazist och Hitlers stora kärlek. Wagnerälskarna har kollektivt ägnat tiden sen Bayreuthfestspelens alls inte givna återinvigning 1951 åt förnekelse, åt att bl.a. bagatellisera "mästarens" virulenta antisemitism. Oftast genom att helt enkelt sudda i biografi och samlade skrifter. Ibland genom att påstå att "alla" var antisemiter på Wagners tid eller att hans skrifter inte har med hans musik att göra - något som RW och hans krets knappast skulle gouterat. Vanligast i min erfarenhet - sedan jag som tioåring ställde en fråga om glorifierandet av incest i Valkyrian - är ett lika generöst som diktatoriskt "tyst, barn, och lyssna till musiken!". (Och litet hjälp behövs ju för att nybörjaren ska höra parodin på synagogesång hos Beckmesser i Mästersångarna eller "tjatter" från ghettot hos Mime i Ringen.) Eller magistralt förklara att man inte behöver vidare diskutera allt det där som redan är omskrivet i detalj i hyllmeter av böcker - på tyska.
Schmidt-Lagerholm har valt att som Karen Blixen sa "ta det söta med det sura". Wagners storhet bygger ju bl.a. på att hans konst sammanfattar också de obehagligaste tendenserna i sin samtid. Men i ett lika historielöst som politiskt korrekt Sverige anno 2012/13 ska man inte undervärdera själva oviljan att bli sedd med, asssocierad med något så obehagligt som Judendomen i musiken och då menar jag ytan snarare än innehållet. Läsning på allmänna färdmedel avrådes från om man inte ska bli uttittad. Eller kanske föremål för ovälkommen uppvaktning av islamister. Nutidens antisemitism ser ju delvis annorlunda om än lika obehaglig ut. En artist kan sitta i tv och gissa att Treblinka är ett punkbank samtidigt som media rapporterar mest varje dag om trakasserier mot judar i landets tredje stad. I det klimatet är Schmidt-Lagerholms utgåva nyttig medicin för en operavärld i förnekelse. Till att börja med väntar vi oss att hitta den till försäljning i landets operahus, åtminstone när man spelar Wagner. Det ska vi ju - pace Brodrej - inte sluta med för att han hade vidriga åsikter. Men servera inte det söta utan det sura...
Comments