”I år är operans två mästare lika stora” kunde man läsa nyligen apropå
att både Giuseppe Verdi och Richard Wagner fyller 200. Jubileer är bra för att
fokusera konstarterna men om operakonsten bara har två mästare är
det illa ställt.
Det har säkert aldrig spelats mer opera än idag och publiken har aldrig
varit större – utan att ens räkna dem som upplever opera live på biograf eller genom
cd, dvd, nedladdningar. Men antalet mästare dvs. repertoaren har krympt, ambitionen
att på djupet folkbilda om opera och seriös musik kan nog sägas ha drunknat i
marknadshajp och snart har vi väl bara två mästare eller kanske fyra med Mozart
och Puccini. Och så Bizets Carmen. Inte att förundras om publik idag kan bli
förvånad om man säger att det finns fler operor! Hur skulle en fördjupning som också
gav ökad bredd gå till? Det behövs inte bara genuin repertoarkunskap utan också
en god portion äventyrlighet. (Och det är kanske inte vad som premieras när man
söker framtidens institutionsledare ?)
En erfaren person ur operabranschen hördes i Kulturnytt i slutet av 2012
önska ett steg tillbaka för att sen kunna gå framåt. Att ta time-out från
mastodontshowerna och förnya operan i rum som inte behövde vara större än dem där
de första operorna skapades. Tänkvärt som laboratorium men lämnar den stora
publiken utanför. På kammarscenen kan kostnaden per besökare bli betydligt
högre än för Tosca på stora scen. Och när är Wagner med två klaviaturspelare ett
spännande experiment, när Ersatz och fattigdomsbevis?
Men kanske det kokar ner till detta: Ska vi förmedla Europas kanske originellaste
bidrag till scenkonsten och femhundra års musikaliskt-poetiskt skapande – dvs. det
våra föräldrar kallade folkbilda för konst och kultur – genom att försöka ge
publiken, van eller ovan, insikt i all dess mångfald och rikedom. Eller ska vi fortsätta
som events kränga ett allt smalare utbud av allt färre ikonverk, i sceniska
dekonstruktioner som i bästa fall reflekterar över deras innehåll men inte berättar
handlingen och tolkar deras budskap?
Är det framtid i opera som man måste vara kännare för att alls förstå
eller som catwalk för postmodern populärkultur? Och hur står det till med budskapet
om opera som musik? Institutionerna kan inte reparera att skolan i stort lagt
ned att undervisa om klassisk musik.
En annan kollega menar i aktuella memoarer att inte bara publiken utan
även sångarna på djupet måste förstå vad de sjunger om för att inte i ordets
djupaste mening ”sjunga falskt”. (Själv har jag försökt vara pragmatisk till såväl
sång på originalspråk med textmaskin som opera på publikens språk – dvs. i
Sverige oftast i översättning – trots hårt artilleri från krafter som tjänar på
att internationaliseringen inte ifrågasätts.) Memoarskrivaren tvekar inte om att
det är genom att inte sjunga på publikens språk som man gör opera till en
klassfråga. Fan tro’t men ett gott skäl att diskutera frågan inför varje
uppsättning.
Annars mår svensk opera bra. Även om ett absolut nödvändigt operahusbygge
eller -ombygge i Stockholm t.o.m. tycks ha ramlat ur långbänken. Ägarnas
tillskott har inte urholkats som på andra håll, balans mellan ensembleteater
och internationalisering upprätthölls åtminstone tills, ja, nästan helt nyss, svenska
sångare är världsberömda, den musikaliska kvalitén hög, det knåpas ivrigt på nya
operor även om de ofta bara får en uppsättning. Men det är självklart ett hot om
repertoaren och därmed publikens känsla för konstartens många facetter utarmas,
mer genom ad hoc-policy än illasinnad strategi. Ett annat är bristen på verkligt
långsiktigt publikarbete. Men svensk operakonst är inte helt strömlinjeformad än
och en bra mix av traditionskänsla och djärvt nyskapande avgör om opera i Sverige
även i fortsättningen ska präglas av mångfald och inte av enfald.