En artikel i dagens SvD är läsvärd inte så mycket för detta begrepp, som jag gärna uttalar med betoning på sista stavelsen (pröva själva!), utan för att både Magnus Persson och Qaisar Mahmood på vägen säger kloka saker. T.ex. Perssons "Men även kritiken av kanon lider av ett antal blinda fläckar. Man fastnar lätt i orimliga identitetspolitiska positioner som att kanon definitionsmässigt är en spridare av patriarkala, etno-centriska och heteronormativa värderingar. Det är naturligtvis nonsens." Exakt. Kunde inte sägas tydligare.
Eller Mahmood: "För att alla ska ha möjlighet att kunna göra kulturella klassresor behöver vi tala klarspråk om vad som kännetecknar elefanten i finsalongen (läs: kulturkanon). Sedan kan vi gemensamt diskutera om den lika gärna kan heta Dostojevskij som Läckberg." Det är lätt att som klassresenär från en helt annan tid, generation, stadsdel och underprivilegierad "grupp" känna igen sig i Qaisar Mahmoods historia om en bildningsgång. Inget man snyter ur näsan utan en del hårt jobb.
Men många av de som borde ha till uppgift att "produktivt bråka" om en levande kulturkanon - som Magnus Persson hoppas - har för länge sen försvurit sig åt en populärkultur där särskiljande smak har ersatt klassisk bildnings (och folkbildnings) inkluderande engagemang. Den förkättrade "finkulturens" (hemska ord) anhängare har nästan alltid av ren entusiasm velat sprida sina favoriter till så breda grupper som möjligt. Dagens populärkulturella apostlar har inte bara gjort lata val för egen del - lite tv-serier, mode, design, populärmusik ... De betraktar också alla som inte delar deras smak som losers.
Är det en kulturkánon - i värsta fall hopkompromissad med minsta gemensamma nämnare - typ Astrid Lindgren i stället för Karin Boye - som vi behöver eller en generös men skarpladdad kanónkultur?
Comments