Ser i bladet att det ska diskuteras nationalism på nationalscenen den 11 november. Låter ominöst. Behöver det sägas att nationalism (åtminstone efter 1900) (nästan) alltid är exkluderande och ond - självklart - men att ingen behöver skämmas för sin nations kultur? Eller för konst, musik, dikt som fötts ur ett språk, en plats, en tradition eller kollisioner mellan flera? Och att en kulturimperialism (minns någon ordet? företeelsen kan ingen undgå) som sprider skitkultur (Dror F:s utmärkta uttryck på facebook nyligen) är sju resor värre än vad någon större eller mindre folk/språkgrupp odlar i sin aldrig så inskränkta hörna. Antagligen behöver det sägas och det sker sällan och - om jag känner dem rätt som brukar fylkas förlåt flockas på liknande möten i huvudkommunen - kommer det antagligen inte att sägas den 11 november heller. Är provinsialismen lika kompakt här och nu som kosmopolitanismen var i ett ganska "jagsvagt" Sverige under min generations uppväxt?
I min ungdom tog ett slags politiskt korrekt vänsterprovinsialism (ett annat slags "nationalism") med stor misstänksamhet mot främmande kulturinfluenser över samtidigt som "invandrarkultur" var folklore eller små strandsatta grupper av intellektuella som inte behärskade språket - men det är andra historier. Att återkomma till.
Du glömmer Garry Davis, som grundade World Citizen-rörelsen 1954. Alla medborgare i världen är jämbördiga och bebor samma planet. Internationalismen var blomstrande strax efter kriget, men tyvärr inte bland de styrande i olika nationsstater.
http://en.wikipedia.org/wiki/World_Passport
Posted by: Jan Magnusson | November 04, 2013 at 03:30 AM