Den chef Dramaten behöver?

Så mynnade Dramatensstyrelsens "transparenta" process i ett nästan otippat men ändå förbluffande självklart val av teaterchef. Ingen erfaren betraktare trodde väl längre på något av de namn som diskuterats i pressen. Den som nämns offentligt är nästan alltid rökt. Och detta även om det sägs att den mest framstående internkandidaten först igår eftermiddag skulle fått veta att hen inte var aktuell. Tror vi inte på. Man brukade förr säga att i krig och kärlek var alla medel tillåtna. Det är förstås förgripligt att idag hävda att något så politiskt inkorrekt skulle gälla också i konsten. Men etik och god moral har aldrig varit förutsättningar för konstnärlig framgång även om de flesta konstnärer gärna vill vara sanna idealister. Man kan tycka det är oschysst av Dramatenstyrelsen att knipa Stockholms Stadsteaters nytillträdde genrechef för teater. Och det är självklart att medarbetare som med de bästa avsikter för sin teater arbetat för andra kandidater blir besvikna. Eller har berättigade synpunkter på styrelsens arbetssätt. Men vem kan på allvar kritisera Eirik Stubö för att tacka ja? På Dramaten blir han dessutom högste chef utan någon "överrock" som ska godkänna hans idéer. Efter "varannan damernas" sedan Ingrid Dahlbergs tid kan man inte heller kritisera Dramatens styrelse för att de valt en man och regissör till chefsposten - om det är där skon klämmer för dem som just nu ger "kulturmannen" större symbolvärde än någonsin. Valet är varken opportunistiskt eller populistiskt, snarare seriöst, Ja, om vi minns Stubös hittills enda Dramatenuppsättning, Molières Misantropen från 2011, rentav exklusivt, asketiskt, smalt. Och det är väl där kritiken skulle kunna vässas. Är nyutnämnde teaterchefen rätt person att ge Dramaten en stark ställning i kulturlivet igen, inte bara i teaterpublikens utan i allmänhetens uppfattning? Det är inget fel på Stubös meriter. Men är han tillräckligt bred i sin teatersyn för att Dramaten ska bli det den alltid varit under sina bästa perioder, en teater med många starka skådespelarpersonligheter i samspel med ett brett spektrum av regissörer i en seriös men rik repertoar? En generös teater, där bredden inte består i enstaka gästspel från populärkulturen utan i en på allvar eklektisk spelplan. Där en mix av genrer och stilar inte vänder sig till en självbespeglande och trendängslig elit. En nationalscen som utan att bli ett (fredrikssonskt?) smörgåsbord visar att alla som tar chansen att köpa en biljett kan få sitt behov av teater väckt, frestat och kanske t.o.m. tillfresställt vid Nybroplan. Tiden kommer att utvisa om vår norske vän blir den teaterchef som Dramaten och dess publik behöver.