Har absolut ingenting - ont eller gott - att säga om (valet av) Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Väntade sig någon på allvar en stor kulturpersonlighet med politiska och organisatoriska meriter eller en erfaren politiker med glödande intresse för konstarterna? Bägge sorterna sysslar med andra saker. Hursomhelst tur att nye regeringschefen själv i god LO-tradition tycks se kulturen som en erövring för arbetarklassen och av och till går på teater, opera, mm.
Det stora problemet är väl snarare att kulturen hittills mest marginaliserats av att ha ett eget departement och ofta mått bättre när det levt i skyddande symbios med ett gentemot finansen mycket tyngre utbildningsdepartement.
Bah Kuhnkes företrädare var avgjort traditionellt kulturintresserad men gjorde inget som föll sektorn i smaken. (Det borgerliga förstavalet hade säkert gjort mer väsen av sig - men hur? Brrr...) Möjligen blir hens eftermäle i längden att hen ville få de "fria" konstnärerna att komma ut som entreprenörer men bevarade sektorn från mer brutala nedskärningar? Fast jag undrar om t.ex. pengarna man sparade på att lägga ned Rikskonserter verkligen kom sektorn till del eller om de försvann i finansens svarta hål?
PS De börjar alltid med att lägga ned något. Det föreställer handlingskraft. Hur börjar Bah?
Comments