Lyssnar till söndagsintervju i P1 med Suzanne Osten (f. 1943) medan jag tillreder och avnjuter en för mig (f. 1947) sen söndagsmiddag och funderar på ett möte med en annan "gammal" storhet med rötter i gruppteatern, regissören Peter Stein (f. 1937). Teaterlegendarer båda två.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/623132?programid=4772
Samtidigt ögnar jag igenom recensioner av nyöppnade Playhouse Teater i Stockholm. Dess ledarteam intervjuades i förra veckan av en DN-reporter som förklarade för läsarna att det i andra länder typ USA finns privatfinansierade teatrar. (Även om den svenske riskkapitalisten förmedlar en klädsam avund från Broadway gentemot det svenska eller snarare europeiska systemet med kulturbidrag från det allmänna.) Reportern förklarade sammanhangen för oss och det gjorde hen helt rätt i. Men fenomenet är varken nytt eller spännande och erfarna redaktionsmedlemmar vet förstås att den livligaste debatten fördes på 1970, 80-talen. Mer öststat än så var aldrig Sverige.
http://www.dn.se/kultur-noje/scen/teater-med-storfinansen-i-ryggen/
För något halvår sedan fick vi på samma teatersida läsa att en grupp i Skåne hade gjort något så nydanande som dockteater för vuxna. Sic transit gloria mundi: Michael Meschke (f. 1931) började med det i slutet av 50-talet, Staffan Westerberg (f. 1934) på 60-talet ...
När Suzanne Osten berättar om sitt närmande till teatern och sitt livsverk Unga Klara - om något ett praktexempel på den svenska (men självklart kosmopolitiska) kultur som självutnämnda experter påstår inte finns - nämner hon improvisationsgurun Keith Johnstone (f. 1933) och sina förebilder inom amerikansk gruppteater där det fanns kvinnor som regisserade och ledde teatrar som Judith Malina (f. 1926) eller Ellen Stewart (f. 1919). När Malina nyligen gick bort nämnde de första förvirrade runorna hennes medverkan som birollsskådespelare i Familjen Addams och Sopranos men inte ett ord om hennes livsverk, The Living Theatre, en av det sena 1900-talets mest inflytelserika teaterföreteelser.
Men vad har dessa trivialiteter att göra med Peter Stein, som insisterar på att fortsätta skapa scenkonst i sitt åttonde decennium? Eller med söndagens intervjuobjekt Suzanne Osten, som vägrar att pensionera sig trots att SvD-kritikern Lars Ring i en krönika från Scenkonstbiennalen hävdat att hon (och undertecknad) höll på att (äntligen?) dra sig tillbaka.
Att inte alla dess teaterhistoriska - men i åtminstone Ostens och Steins fall högst levande och verkande - namn och företeelser är på varje gemen teaterbesökares läppar i helg och socken förvånar väl ingen. Men att människor som lever på att recensera eller rapportera om teater intresserar sig så litet för att få det rätt kring den del av teaterns moderna historia som ligger närmast oss, det är chockerande. Folk som lär sig göra film kan inte undgå att se filmklassiker som bokstavligen finns på burk. Hur bibringas de som ska lära sig göra teater någon som helst kunskap utöver att teater i ett obestämt förr var gammaldags? Och nu - självfallet - är modärn. Tillbaka till darwinismen, alltså.
På dagens scener ser man inte heller mycket spår av medvetenhet om varken konservativa eller radikala traditioner. Exakt det som möjliggör för någon att på nytt vara vad Osten säger sig alltid velat vara, avantgarde. Att man inte kan bryta med det man inte känner till är en banalítet. Man kan inte utveckla ett teaterspråk man inte vet något om. För att improvisera måste man som koreografen Birgit Åkesson (f. 1908) brukade trumpeta på rungande skånska nämligen "kunna". Uttytt - ha kunskap att utnyttja för nyskapande. Den som möjligen samplat Ostens senaste och lär känna Bergman som gubben på sedeln men inte vet ett dyft om t.ex. Grotowski, Barba eller Brook, Beck & Malina, Mnouchkine eller Kantor saknar bakgrund och riskerar att oavsett hens arbetes ideologiska eller andra anspråk återuppfinna cykeln. Eller - värre - göra scenkonst som är mycket tråkigare - och mindre angelägen - än den behövde vara.
Ska återkomma till detta - inte så mycket för snö som föll i fjol eller för tråkigheten som för de 1900-talets andra hälfts levande och döda legendarer som omskapade en teaterkonsten - vars bakgrund de väl kände - i grunden. För Osten, för mig och för ett par generationer av kolleger. Men som verkar besynnerligt frånvarande i det samtal som förs eller borde föras om hur teatern kan fortsätta som levande konstart eller om man så vill som avantgarde i samhällsutvecklingen.