Min drygt tjugoåriga verksamhet i operabranschen började med att jag på uppdrag av Margareta Dellefors iscensatte en kompaktversion av Nibelungens ring i Dalhalla 1996-97. Samtidigt engagerades jag från Sveriges Radio, där jag bl.a. varit chef för Radioteatern men också tidvis operakritiker, av Bengt Hall till Stockholmsoperan för att bygga upp ett dramaturgiat. 2011 lämnade jag en tid Operan för jobbet som regissör och dramaturg vid Malmö Opera, där jag fortsatt efter att 2014 ha pensionerats från Kungliga Operan. Det här är inget bokslut, bara några rätt osystematiska reflektioner över saker som förändrats i olika grad under de här tjugo åren och som många i branschen eller publiken kanske inte tänker på vid varje föreställning.
För att par veckor sedan skrev jag ett av många svar på projektförslag som kommer in till varje större teater och som brukar hamna hos dramaturgen. Min avgående chef har just nu gjort det lätt för mig genom att vist besluta att inte beställa nytt under sin korta återstående tid utan lämna detta åt sin efterträdare, som ännu inte utsetts. Ibland räcker det med ett ganska enkelt avböjande. Men på vissa "refuser" vill man lägga ned mer jobb - för att förslagen är bra men just nu inte passar in i verksamheten eller av respekt för konstnärerna som står bakom. I det här fallet hade en tonsättare, en poet och en regissör - alla obestridligen begåvade och meriterade - kommit in med en skiss till ett verk, absolut tillhörigt musikteaterområdet men knappast en traditionell opera: Ett sceniskt musikaliskt verk, speltid en timme, ett dussin sångare och en mindre grupp instrumentalister. möjligen mer lyriskt än dramatiskt, säkert med stark tidsförankring. Svaret blev tillsvidare nej men för att ändå vara till nytta för det fortsatta arbetet beskrev jag några möjligheter att gå vidare men också vilka slutsatser om projektets ekonomi, m.m., som t.ex. olika genrebeteckningar kan framkalla hos de institutioner man vänder sig till. Enligt min erfarenhet reflekterar upphovspersoner sällan över sådant när de lämnar in förslag - och ska kanske inte heller göra det.
Om ett verk presenteras som en 60 minuter lång opera för 12 solister, som ska lära sig sina roller utantill och repetera in en föreställning med regissör och dirigent, läser ledningen för ett operahus - med fastanställd kör och orkester men ingen fast ensemble - in en kostnad per föreställning på närmare en halv miljon kronor bara för externa medverkande - frånsett repetitionstid och uppsättningskostnader. Och för det får man något som många ser som en halv föreställning som bör kompletteras med ett verk till. Även nyskrivna helaftonsoperor av mycket kända upphovspersoner beräknas - konservativt och teaterledningar är konservativa - kunna dra publik till max. 6-10 föreställningar. Inom talteatern med betydligt lägre personalkostnader planerar man alltid längre serier. (För att inte tala om musikaler som idag drar den största publiken och därför kan vara mycket påkostade men där flertalet medverkande har en annan gagenivå). Om man förfogar över en mindre andra scen kan verket kanske med fördel ges där men då blir förstås de möjliga intäkterna radikalt lägre.
Om man kallar solistgruppen kör - som naturligtvis kan delas upp i lika många soloinsatser som sin numerär - kan ledningen se instudering och iscensättning som ett utvecklingsprojekt för en viktig grupp medarbetare och kostnaden för extern medverkan sjunker drastiskt. Men projektet blir lätt styvmoderligt behandlat eftersom körens medverkan - eller en del av den - förutses samtidigt i större produktioner. Och upphovspersonerna kan - också konservativt? - uppleva det som en nedgradering av projektet.
SVT och SR P2 var tidigare - för inte så längesen - tänkbara producenter av nya musikteaterverk, ofta mer eller mindre experimentella, men förlitar sig idag nästan helt på samproduktioner med sceninstitutionerna. Upphovspersonerna kan förstås välja att presentera sitt projekt som mer eller mindre (halv)sceniskt konsertverk för någon av landets orkesterinstitutioner. Varför inte just Radiosymfonikerna vars hemarena är Berwaldhallen, varifrån både P2 och SVT sänder, och som samverkar med Radiokören, internationellt berömd för att kreera ny musik. Ingen annan orkester har riktigt samma fördelar men alla gör regelbundet om än inte ofta oratorier och andra verk med kör och externa sångsolister och kan vilja profilera sig med något slags halvscenisk, gärna nydanande föreställning. Å andra sidan begås ett sådant evenemang aldrig mer än en eller två gånger och solisterna har betalt för att vara instuderade men inte för att sjunga utantill vilket oftast begränsar "insceneringen" till videosekvenser och ljussättning.
Ett tredje alternativ vore att få verket beställt av någon av landets (två) operautbildningar, skräddarsytt för ett halvdussin elever, ofta kompletterade med ett par professionella frilanssångare. Skolorna har åtminstone tidigare haft budget för detta liksom för andra produktioner med studenterna, inkluderande viss orkestermedverkan. Föreställningarna - förr kallade "uppvisningar" - ges en à två gånger inför en icke betalande publik. Det finns exempel ur det förflutna på att de ibland väckt stor uppmärksamhet och upprepats men för ett större antal föreställningar krävs - då är vi där igen - ett samarbete med något av operahusen.
Några dagar efter att jag skrivit den här ovanligt utförliga "refusen" - som jag hoppas mottagarna har någon nytta av - såg jag en nyskriven opera av en känd tonsättare, Daniel Börtz Medea på landets största och rikaste operascen, min tidigare arbetsplats Kungliga Operan. Som alltid kan man diskutera konstverk ur olika aspekter men nu vill jag koncentrera mig på mina paustankar och inskränker mig annars till att uttrycka beundran för en musikalisk och scenisk instudering på högsta nivå. Den maximalt krävande itelrollen omgavs - förutom av en förstärkt och högt differentierad kvinnokör - av sju ytterligare roller, sex operasångare och en talskådespelare, alltså åtta artister. Alla utom två vad jag vet fastanställda vid Operan med en snittlön på kanske drygt 35 à 40 000 i månaden. Att jämföra med de gager på allt mellan 25 à 60 000 (i vissa fall betydligt mycket mer) per framträdande som jämförbara frilanssångare skulle betinga - förutom repetitionsgager, m.m. Det här är inga konstigheter inom den idag i hög grad internationaliserade operabranschen och operascenerna har ju sina offentliga bidrag just för att kunna ge sin publik - och i princip alla medborgare och alla skattebetalare - operakonst på en högsta konstnärliga nivå som alltid kostat mer än vad publiken har möjlighet att betala. Konst är ju en demokratisk rättighet och ska vara tillgänglig för många som möjligt. Men det betyder inte att inte såväl publik som konstnärer - inklusive upphovspersoner - regelbundet borde reflektera över ekonomin bakom konsten.
En vecka senare besökte jag en utmärkt kammarkonsert i en annan lokal i Operahuset vid Gustav Adolfs torg. Förutom pianostycken och kammarmusik av Ture Rangström (1884-1947) framfördes avsnitt ur två av hans operor till pianoackompanjemang. Tre solister medverkade, varav vad jag förstår två frilansar, förutom två pianister och en stråkkvartett. Ur den ena Rangström-operan, Gilgamesj, har ingen hört en ton sedan den postuma urpremiären 1952. Apropå den andra, mer kända, Kronbruden, sceniskt framförd på Operan till 1959, senare iscensatt både i Göteborg och Malmö och för SVT, erinrar kvällens presentatör om ett fullskaligt konsertant framförande för femton år sedan inne på Stora scenen. Då går räknemaskinen i mitt huvud igång igen: Kronbruden har sju större (krävande) roller, ett antal biroller, barnroller, full kör och orkester och gavs 2001 konsertant i originalversion två gånger. Detta som ett slags synergieffekt av övrig verksamhet i och kring huset - alla medverkande tillhörde den dåtida fasta ensemblen eller gick på längre kontrakt utom en(1) operapensionär och en(1) gästsolist, bägge i huset för andra produktioner. Vore det möjligt att idag göra likadant med t.ex. den ungefär lika personal- och tidskrävande Gilgamesj ? Antagligen - med god planering - men knappast som synergieffekt - och alltså till vilket pris?
Det finns ingen anledning att minska kraven på större och mindre operahus att våga förnya operaformen genom att både spela nyskrivna verk som förändrar den och - för att travestera en utmärkt konsertseries titel - väcka upp det "oerhört ohörda" ur en ofta orättvis glömska. Men vad detta kostar och vad det i sin tur säger om branschens utveckling är inte en fråga bara för teaterledningar.
Med de här reflektionerna säger jag inget om hur det borde vara eller att det vid någon tidpunkt skulle varit bättre. Bara att det är värt att reflektera över både konst och ekonomi - och förändringar som publik och kritik kan överblicka - om vi fortsatt vill ha ett operaliv värt namnet och som inte bara utvecklas ad hoc, genom omständigheter. Vad är rimligt? När sågar olika intressen av den famösa sittgrenen? Återkommer till andra frågor inom samma område.