Känner mig skör idag. Befann mig i Malmö när Stockholm och Norrmalm drabbades av ett - denna gång "framgångsrikt" - terrordåd. Med fasansfull klimax just där Drottninggatan korsas av Hamngatan. Mitt hem i huvudstan är mindre än tio minuters gångväg och två tunnelbanestationer bort. Jag kunde mycket väl ha befunnit mig där själv igår eftermiddags. I stället började en jakt via FB, mail, telefon på släktingar, vänner, arbetskamrater, grannar, bekanta som riskerade vara i närheten. Många var det men ingen kom i vägen för våldet så vitt jag vet nu. Att flera människor har dött går knappt att ta in men man blir rörd av berättelserna om främlingars generositet och omtanke mot varandra. Och både tacksam för och övermäktigad av alla mediers försök till oavbruten och någorlunda korrekt information. Sen är det några saker man inte vill höra eller läsa, i media eller här på FB: Egentligen två sidor av samma sak och lika plågsamt irrelevanta. Innan blodet hunnit torka på gatstenen och de skadade hunnit till intensiven på stans sjukhus ropar hatiska röster ut att det förstås handlar om en gärningsman från en viss grupp, styrd av en bestämd pseudoreligiös (och kvasipolitisk) övertygelse. Lika snabbt förmanar oss andra röster grötmyndigt att inte spekulera i detta - utifrån fördomen att de som de definierar som majoritetssamhället alltid gör så. Sen kommer som på beställning jämförelserna mellan dödstalen för terrorns offer i Europa eller USA jämfört med Mellanöstern eller Indien. Utgående från numera alltför vanliga (omedvetet?) rasistiska tankefigurer om "vita" eller västerländska människors förmodade bristande förmåga till inlevelse med de många fler offren för liknande dåd i andra delar av världen. Som om fyra döda på en plats på något sätt skulle vara mindre illa - eller ett mindre brott - än fyra hundra på en annan. Som om mänskligt lidande kunde mätas i kvantitet. Och en lika förkastlig syn som den att fyra hundra offer från en annan etnisk eller religiös grupp skulle vara mindre värda än fyra från den egna. Men erfarenhet av eller förståelse för det lidande som terror förorsakar ingår inte i någon tävling. Låt oss därför utgå ifrån (och arbeta för) att dessa erfarenheter - som ingen skulle behöva göra - hos normalt funtade människor idag oavsett "bakgrund" eller hudfärg (eller för den delen klass) självklart måste öka empati och förmåga till inlevelse i vad andra tvingas uppleva. De som inte tror så eller värderar den förmågan lägre än sin teoretisk/ ideologiska barlast kan just nu behålla sina tankar för sig själva. Tig - ett tag åtminstone - antingen du är rasistisk islamofob eller kulturrelativistisk rasseparatist. Vi har sorg och orkar inte argumentera idag. För att gå tillbaka till mig själv känner jag mig skör och som invånare i Stockholm i ordets verkliga betydelse "kränkt". Desto starkare blir illusionen av trygghet i ett Malmö där min Stockholmsaccent idag lockar fram en diskret vänlighet varje gång jag öppnar munnen i en butik eller på kaféet. Jag är första generation stockholmare men min adress som nyfödd låg bara några steg från platsen där terrorn slog till - Norra Smedjegatan, sen länge slukad av Gallerian. I kvarteret bredvid var jag 21 år senare med om att starta Teater 9. Min mor jobbade tidvis i försvunna Klarakvarter på andra sidan Drottninggatan. Jag växte upp i Vasastan men kunde efter skolan gå till dåtidens Konstfack på Brunkebergsåsen som "objekt" för teckningslärarstudenter. Eller på helgen på matiné på Operan vid Gustav Adolfs Torg där jag själv skulle arbeta decennier senare. Osv. Min historia, "mina platser" är inte märkvärdigare än någon annans, i Sverige, i världen. Men igår var det min hemby, min "ort", som blev våldtagen. Och jag vet att jag delar känslan av skörhet, av kränkning, med alltför många. Och jag vill tro att bara några få, mycket onda eller mycket tanklösa, säger "där fick ni", "nu var det er tur", "rätt åt er".


Comments